jag hörde om dig
och det glädjer mig
att du nu brutit tystnaden
för var det inte det värsta
vi utsattes för som barn
den öronbedövande
straffande tystnaden
hur vi smög
hur vi hukade
hur vi pinades
av att bli straffade så
vi ville hellre skäll och slag
än denna förgörande tortyr
att inte bli sedd
att inte bli bekräftad
att bli ignorerad
vi var ju bara barn
hur märkligt är det inte
att hur du än hatade det
upprepar du nu dessa mönster
jag undrar varför jag
inte gör detsamma
vad är så unikt med mig
som är så olik dig
lille bror