Den kvinnan.

Jag kände knappast någon med större hjärta, jag tror det liksom var glaserat i ömhet.

När hon blev glad fick hon det där barnsliga uttrycket i ögonen som jag älskade så mycket. En slags genuin glädje som jag aldrig sett hos någon annan, varken före eller efter.

Eller då hon blev känslosam till för mig helt betydelselösa saker, som när en av morötterna hamnat lite längre ifrån dem andra i affären. Den ser så ensam ut! Då var vi tvungen att adoptera den.

Det var fint, hon var fin.