Omkring mig pågår biologisk eufori.
Turkost, blått, grönt i sin genomskinlighet.
Alltid har det funnits i min närhet,
så helt orimligt hade det inte varit,
om jag inte längre älskade det som jag gör.

Men jag har lovat mig själv:
sluta aldrig att aktivt uppskatta det.
Så för jag ned åran, och fortsätter
min långsamma färd på den stilla floden.

Jag har paddlat här många gånger nu.
Från det fattiga ökenlandskapet i norr,
in i den slingriga ravinen i bergen.
Stenmassorna höjer sig högt upp mot Helios.
Varifrån Titanerna slungade sina block,
under kriget mot Olympierna.

Fårorna på väggarna viskar om den maktkamp,
där riktningen för världens framtid utkämpades.
Bergsgetterna berättar om svek och girighet,
buskarna om hjältedåd och lojalitet.

Jag känner sig sällan särskilt mäktig under den passagen,
men trivs gör jag ändå.
Sätts i en mörkare, allvarligare tankeprocess,
som ger nödvändiga perspektiv,
och själslig balans.

Sedan försvinner väggarna, ner i vattnet.
Floden fylls av bländande skönhet.
Alla de rosa körsbärsträden,
som för att understryka att tålamod lönar sig.
Efter regn kommer solsken och allt det där.

Jag tror att ungefär så här,
föreställer sig många att himmelriket ser ut.
Ljusa färger i rosa, vitt och lite blått.
Ett halvöppet landskap,
där man kan springa runt,
äta gudomlig frukt,
och vara lycklig för evigt.

För min egen del är det för vackert.
Himmelriket, paradiset,
eller vad man väljer att kalla det,
ser ändå inte ut så.
Även om det råkar finnas körsbärsträd.

Min favoritplats är istället den jag kommit till nu,
där de ljusa färgerna bytts ut mot mörkt gröna.
Där terrängen blivit tätare.
Eukalyptus, Cypress och Pinjeträd,
som blandas om vartannat.

Här saktar jag ner,
här känner jag mig välkommen.
Jag styr in till höger,
mot den lilla stenstranden,
drar upp kanoten och,
vänder mig mot skogen.

Hennes närvaro hade jag doftat,
precis som hon hade känt min.
Genom arrangerade strålar av sol
som genom trädtopparna letat sig ner,
och med precisa vindpustar -
promenerar hon fram.

Egentligen är det otroligt töntigt,
det är inte som att hon behöver
det här regisserade framträdandet.
Men förälskad i henne har jag varit,
så länge jag kan minnas.

Och mer än något annat,
är hon en mycket god vän.
Alltid är jag mer glad att få träffa henne
än jag är benägen att kritisera
hennes brist på självdistans.

Artemis, gudinna över jakt och kyskhet,
av det otama och av månen.
Drottningen av bågskyttar,
hon som värderar hennes självständighet
och platonska levnadssätt
mer än något annat.

Vänligheten och sympatin
hon visar kvinnor under förlossning,
kunde snabbt bytas ut till
total grymhet mot vilken man som helst
som kom för nära.

Fruktad,
beundrad,
dyrkad över hela världen.

Lika mycket som Athena var gudinna
över kultiverade ting,
gjorda och tillverkade med syfte
och eftertänksamhet,
var Artemis motsatsen
i hennes herravälde över det naturliga,
instinktiva och vilda.

De delar emellertid
- tillsammans med Hestia -
passionen för deras liv i celibat.

Till skillnad från tvillingen Apollo,
så är Artemis mörkt brunhårig.
Bruna ögon som dras mot grönt,
och håret uppsatt i knut.

“Vad har du för spännande på gång
som för dig genom mitt hem?” frågar hon.
“För en gångs skull har jag inget ärende
och jag kan inte skymta något i horisonten.
Jag tänkte faktiskt på dig,
medan jag passerade genom ravinen.”

Vi går in i skogen längs en allé av cypressträd,
jag funderar på om jag borde
håna hennes uppenbara regi.
Jag samlar mod och hoppar.

Instinktivt genomskådad och kränkt,
hon med vanan att bli avgudad,
är jag redo att till djur bli.
Istället glittrar det till i ögonen,
ett leende och vi fortsätter in i djupet.