Den lilla ensamma pojken.

Sitter där i sitt barnhemsfönster.

I detta fönster som jag aldrig glömmer.

Och ser ner emot den slingrande grusvägen.

Där det förväntas att det kommer en bil,
en bil som man känner igen.

Med tårar flödande över kinderna.

Väntades på sina föräldrar.

Sådan förgäves längtan i mitt hjärta.

Jag ville bara därifrån.

Jag ville bara.

Att någon skulle hämta hem mig.

Med min lilla nalle.

Och min Flintstonekudde.

De var mitt allt just då.

När jag inte visste allt.

De som lovade att de skulle hälsa på mig.

Och eventuellt hämta hem mig.

Till något.

Men.

De kom aldrig!


Fan vad jag grät floder!

När jag insåg att ingen hämtade hem mig.

Någon skötare.

Tog mig sedermera ner från fönsterbrädan,
som var dränkt i mina tårar.

Till och med färgen sprack på brädan.

Hon sade till mig;

”De kommer säkert imorgon!
det är säkert bara något missförstånd.”

Hon tröstade mig,
och stoppade om mig,
och gav mig min nalle,
och min Flintstonekudde och gick ut i korridoren,
för att ta hand om de andra ensamma barnen.

Alla de små utlämnade i livet.


Och så ensam som jag kände mig då.

Vill ingen levande människa uppleva.

Jag lovar.

Jag grät mig så otröstligt till sömns.

Och de enda jag hade i hela livet.

Var min Nalle.

Och min Flintstonekudde.


De kom heller inte dagen därefter.


Nätterna där efter.

Och efter alla andra barnhem.

Förstod jag så smärtsamt tydligt.

Trots min mycket unga ålder.

Att det aldrig fanns någon som hämtade hem mig.

Jag förstod.

Att jag kunde bara hämta hem mig själv.

Att jag bara kunde bara lita på mig själv.

- - -

Nu för tiden.

Så sitter lille tompa där i sitt begråtna fönster.

Med torkade tårar och ler.

Och tittar ner för slänten.

På grusvägen.

Som Store Tompa schaktar bort.

Med sina fantastiskt starka maskiner i livet.

I lille tompas fönstersyn.


Han vill bara se.

Hur det går för mig.

Han pekar ibland med ett skratt.

Och visar mig vilket grus jag missade.

Och vi bara ler åt varandra.

När jag lägger in en växel.

Och drar ner.

Resten av hans anvisade vägpartier i diket.

Och jag får ner dem.

I diket.

Och alla förhoppningar.

Och förväntade bilar.

Med så kallade föräldrar.

Och det är helt rent.

Vägen är ren!

Då tecknar han ofta ett ok med sin hand.

Och jag skrattar tillbaka.


Då sätter sig.

lilletompa lugnt ned på fönsterbrädan,
med armbågarna vilandes mot brädan.

Utan tårar.

Och med händerna vid kinderna.

Och sitter där och tänker!

"Vilka killar vi är!"

Och!

Vi vet båda.

Att det är endast vi själva.

Som kan hämta hem oss.