Jag knyter näven hårt, känner smärtan ila i knogarna. Nere på huk, ett knä i marken och håret för ansiktet. Emils jeansklädda ben ligger utsträckta framför mig, lågmälda svordomar hörs genom handen som håller för näsa och mun. Blod sipprar mellan fingrarna och de blå ögonen ser chockat på mig.
“Var fan har du lärt dig att slåss?”
Orden låter grötiga, som om de gör ont att forma. Jag spänner ögonen i honom, adrenalinet forsar genom kroppen och lånar styrka till rösten.
“Alla kan slåss, om de tvingas till det. Jag vill aldrig mer se dig. Håll dig borta!”

En hand på min axel får mig att stelna till, gör mig beredd att svinga näven igen, men doften av Marc Jacobs Daisy får mig att ta ett djupt andetag och sakta resa på mig. Alice tar min knutna näve i sina mjuka händer och suckar tyst.
“Sophie, våld löser inget.“
Min kropp vänder sig mot henne och jag kastar en sista blick ner på marken där Emil sitter och torkar blodet från näsan med ärmen på sin luvtröja.
“Jag vill gå in igen.”
Ljudet av hög musik dunkar i gränden bakom Husaren. När Alice skakar på huvudet drar jag tillbaka min hand och börjar gå förbi henne.
“Sophie! Du kan väl inte bara lämna honom där?”
Jo, det kan jag. Hennes fotsteg skyndar efter mig.

Utanför entrén står Emils kompisar och väntar på att han ska komma tillbaka efter vår lilla “pratstund”, de låter mig passera utan ett ord och ser bort mot gränden. Alice stannar till och pratar lågmält med Gustav som kastar en förvånad blick på mig och sedan drar med sig de andra bort mot Emil och hans blödande ansikte.

Jag trummar otåligt med fingrarna mot benet medan vakten utanför nattklubben synar stämpeln våra händer innan han släpper in oss i halvdunklet. Det är dubbelt så många där inne mot hur det var när Emil ville prata med mig.

Med bestämda kliv går jag fram till baren och köper en päroncider. Jag dricker hälften i snabba klunkar innan jag tränger mig fram till ett tomt bord i ett hörn och kyler min värkande hand med det kalla glaset. Alice kommer efter, en oroad blick i ögonen och ett glas cider i handen.

“Varför slog du honom?”
Hon måste luta sig mot mig, till hälften skrika sin fråga i mitt öra. Jag flyttar glaset lite, kyler ner ett nytt ställe på min hand. Den ser ut att ha svullnat lite, den värker rejält och knogarna börjar bli röd-lila till färgen. Alice väntar på svar.
“Emil och jag var tillsammans några veckor i början av sommaren.”
Hon spärrar upp ögonen och öppnar munnen, men jag höjer handen för att hindra henne från att säga något. Jag tömmer glaset och suckar.
“Du var i Frankrike och det tog slut innan du kom hem, det var väl aldrig något att prata om ändå. Häromdagen fick jag reda på att han har en tjej, de har varit ihop i snart två år.”
Alice skakar på huvudet och tar en djup klunk av sin cider. Jag nickar och ser bort mot baren, inte så mycket folk, det borde gå fort att få en till cider.

En Skogsbär och några tequila senare har jag glömt bort smärtan i handen och dansar ut min ilska på dansgolvet. Varenda en runt mig är en suddig karikatyr av människor, jag bryr mig inte om vem som befinner sig i min närhet.

Jag dansar för mig själv. Glider undan när någon försöker lägga en arm om midjan eller fånga min blick. Alice har jag tappat bort på vägen, eller så har hon slarvat bort mig med flit. Jag har väl inte varit särskilt trevligt sällskap ikväll.

DJ:n snurrar igång kvällens sista högtempolåt innan de obligatoriska tryckarna och jag låter musiken svepa runt mig. Ett sista rus innan verkligheten och vandringen hem. Is it too late now to say sorry? Skrattet bubblar i mig och minnet av hur min knytnäve smällde in i hans ansikte och den chock som syntes i hans ögon sprider ett stort leende i mitt ansikte.

Sensommarnatten är mörkblå. Luften kyler min heta hud och smeker min värkande hand. Jag knyter näven igen, känner hur svullnanden spänner huden och sänder ilningar ner i fingrarna. När var senaste gången jag kände mig så här levande?

Svaret gör mer ont än min hand. Minnet av hans nakna hud mot min, doften av okänt sköjlmedel och känslan av att ligga i någon annans säng bränner i mina ögon och lämnar en klump i halsen.
“Helvete.”
Jag biter mig hårt i läppen för att förhindra tårarna från att falla. Någon spyr bakom mig och jag skyndar på stegen för att inte bli indragen i en räddningsaktion. Alice har skickat fyra sms den senaste halvtimmen.

var är du?
har du gått hem?
varför svarar du inte?
jag går hem nu kl är 01.43

Min mobil varnar för lågt batteri och jag överväger att inte svara henne, men mitt samvete får mig att skicka ett kort meddelande.

går hem nu, såg inte dina sms <3

Det tar mig en kvart att gå hem. Någonstans på vägen inser jag idiotin att vandra själv genom stan, men om jag sänkt ett as idag så kan jag säkert sänka ett till om behovet skulle uppstå. Mina alkoholdränkta tankar ger logik åt mitt beteende.

Någon står i min port. Någon rycker ilsket i dörren. Jag går långsamt fram för att se vem det är. En kille i min egen ålder svär högt och för taggen över läsaren innan han återigen rycker i den låsta dörren.

“Jävla helvete!”
Han riktar en spark mot väggen och jag bestämmer mig för att hjälpa honom innan något går sönder.
“Problem?”
Killen snurrar runt och ser förvånat på mig. Hans blick tar in mitt blonda hår och korta kjol, axlarna sjunker och jag ser hur han slappnar av.
“Va?”
Jag ler mot honom, håller upp min tag länge nog för att höra ett surr och klick innan jag öppnar porten.
“Våld löser inget.”