dessa blad

ur

salviaskogen

torkade

i minnenas

lundar

på dessa

rader

skriver jag gångna

rullar

dem samman

smular

i bön

salvia

tänder elden

i ringen av de ädla stenarna

viskar

viskar

dessa

färder

illusionens bräcklighet

flimrar förbi

följer ljuset från projektorn

ser dem

glida på duken

jag sitter bakåtlutad

ser duken spricka

det lever

oro i lagunens öga

alldeles under hjärtat

fiskstim

blir till karpar vilka slår

eller

är det fjärilshov

vilka blir den ordlösa bilden

de gnager

mina ben rena inifrån

ljuset bryts av

pixlar

de sträcker

stolt

halsarna in i balans

blickens svarta kol

ser ini fjärran

storkar

löper med vinden

in i lundar av paradisträd

jag beklagar

att jag river upp

det röda dammets moln

ur den mörka nattens kvävda andning

de intorkade

stigarnas

bön

giv mig ro