marmorstråke
bär strängar av månljus

läggs till
nattfiolens svarssträngar

fiolen
målar violer

intill stenrösets grund

en gång lämnade jag mitt hem
sprang på vattnets yta
den spända vattenduken
rörde vingarna upplevde
luften fylla rörelsen
så flög jag
en flytt fågel
talar inte om föräldrahem
talar den platsens andning
där jag kunde andas
där var jag lycklig ända tills

dessa

tummade
fotografier

tysta ser de på

stirrande
en del

vad

berättar ni

söker ni genomborra
hjärtans nekros

de landar i ängen
ängen med de smälta isbladen
de kom ur nattsvanens ögon
cinnoberblad viks ut
ringblommor
runt de sargade vristerna
och havet sköljer bärnsten in i syn

molnsläden

glider på
tysthet

bär det täljdas ådring

namnger dessa
i månens öga