Hon blickade ut över hans panna och noterade inte att musklernas sammandragningar i samma stund fick hennes ben att gunga. Han trodde det var ilskan. Hon förstod att det var den gröna färgen som höll på att rinna till. Runt om anklarna och mellan tårna kände hon den milda gryningsfärgen som ett varmt täcke tränga djupare in. En värme som inte höll sig still utan som hittade på äventyrliga upptåg helt utom hennes kontroll. Som den gången det hade slagit rot i kängorna från Camden Town. De svarta med luftrum på båda sidorna. Trädgårdar hade vuxit med hast. Blad och stjälkar hade slingrat sig uppför hennes nakna ben och hon hade stolt viftat med ogräs som om det vore en bukett blommor, till varje förbipasserande person hon mötte på de ensliga vägarna. Ja hon hade varit som ett fröslott. Och i skarvarna av sten hade embryon av tusen äventyrsland fallit. Efter henne på rad. Nej, det var inte ilskan. Det var lusten att ställa sig upp och gå på vägar som vecklade ut sig som kronblad. Hennes gång i livet. Det var inte Satan som håvade hennes bröst närmare och närmare. Det var den undermedvetna befrielsen.
Freuds dans rakt in i berget. Hela vida vändpunkten.