egentligen borde hon sätta sig vid alla dessa ordstaplar,
kort liknar de inte mer städer
hon ser ordens höjder, former gestalter, gatorna, gångarna
ser broar, valv allt det vilket finns i städer
mitt ibland myllret kan hon skymta brunnen,
källan ur vilken allt är kommet
skuggor, ljus skiftar på, utmed husens väggar
klättrar åker kana, sveper om öppnas; allt det rörelser gör
ordstaplarna är där, kanske är de murstenar, med murbruk
hon har aldrig lärt sig mura ändå är bruket här
ändå är murstenarna här
hon tycker om stenarnas färger mjukt röda mjukt gula
innerlighet, höstens färger.
egentligen borde hon sätta sig vid alla dessa ordstaplar
lossa stenarna nåväl knacka på dörren först
för att se om någon är hemma eller om hon får
får lyfta det lagda, får, får stiga in
varför skall jag lösa dem; ordstaplarna
varför skall jag, borde jag, har de det inte bra
jag hör viskningar i nätterna, ekon ur hus
lossar jag en av stenarna kanske samtliga far ut
en stenfontän, så må det ske
så månne vi skydda oss från stenarnas färder
egentligen är dessa kuber inte stenar
de är ju egentligen en blandning av sand
kanske lera, bränd
vem harklar; ja, ja, jag vet
allt har ett mått av det som ska vara
egentligen, egentligen tegel, hus är intressant
byggda av lera, bränd lera
så är jorden väggarna till husen, husens väggar
så löper vindar in genom teglets andning
genom fönster, dörrar skapar ljud
rösten kommer av resonans, av andning
av sammanpressade rörelser vilka stöter ut ljud
vokaler mjukar upp konsonanterna till ord
själ, kropp
vackra ord; orden kan bli tegelstenar
släpp in ljus
när tanken är uttalad kan den lätt läggas fast i form
formpressas, tegel, teg;
de sår korn, säd på, i tegen, spira, spira
konungen håller spiran i hand
narren dansar runt
väckande bjällror
säden mognar i gudomens ljus
urkällans ljus av detta är vi komna, allt
teg, steg du in i tystnad lät du orden gro i hjärtjord
egentligen borde, borde
borda, bord
jag duka bordet vackert
kanske livet då blir
till en fest
allomfest