hon täljer med silverblad ådringens andning så är bilderna stiger fram
namnet det han bar lade han i en ask med mässingsbeslag
snidad ur valnöt är asken han stänger locket
låser det gör han ej vägarna är öppna
han tar namnet kom kom
hans längtan viskar till kvinnan
hon som vakar med näckrosorna
vid stranden
han såg henne en gång i aftonens tima
ansiktens rena medaljonger skåda diamantens öga
sju strån gräs bär händer
änden av tråden utan knut
löper med havsörns vingar
havet sträcker smälta iskorn in i klippors rötter
berget viskar urtons stämma nalkas du i vindens andning
närheten en brusten källas klang
tvinna tvinna trådar av lin
linda linda snodden runt arken du skrev
sänd skriften till läsarboden
det är färdiglekt nu
tro tro liv
samtalet är ekot av  min egen motvind
tro tro insikten slår in över bredden
det spruckna glasets kant
kyrkan ligger vakande i mörker
ett ljus brinner i järnbågens klot
allt det skrivna på en sliten lapp
håller jag till lågan
en flämtning innan sanden tar emot mjölet
blad håller för ögonen mina
snurra snurra runt
närvaro drömd
fingrarna mina läser av ett ansiktes rena linjer
muren klättrar vigt
når glasmosaikers paket inslagna
snören skimrar bly
ruinen i ruinens sprickor växer gladiolus
mannen den böjda odlade gladiolus i kärlek
han säger jag skall skriva ur roten av det sagda
kyrkan är lagd i mörker
jag lägger mig på marken
med kinden till jorden
min högra sida domnar
min vänstra sida lyssnar till närvaro
den blindes sånger stiger upp ur korn
vem vattnade jorden
med sina tårar
var tårarna smärta
var tårarna lycka
dessa är de vilka ser mörkrets bön
tänder nattens vakareldar
jag fryser
den blinde rör vid ögonen
ser in i murens sträckta
domna domna
vattnar med den vita tonens klang
vi dansade en gång med bergen
bergen vilka växer ur träd
träden träden nakna stigna ur regn badar
i gyllene smideskonst
ur himlarnas sprickor
växer eldgladiolus
mina fattiga ögon sluts
varvid den stora boken
slås samman runt min panna
bergsporten är famnen
famnen med de blommande trädhänderna