Varje dag ser jag något mer som jag inte gillar. Ytterligare en skavank som behöver täckas över och gömmas för världen. Jag granskar mitt ansikte i spegeln, skärskådar huden och hatar det jag ser. Lager på lager av foundation och puder. Eyeliner, mascara och bronzer. Nakna läppar, röda läppar, rosa, beige, burnt toast och 90-talsbrunt. Om alla tittar på mina ögon eller min mun kommer de inte att se det fula, det snea, det felaktiga. Läser på om dieter som ska göra mig smal eller snygg eller inte så himla ful i alla fall. Spegeln och det vassa ljuset möter mig på morgonen, på kvällen och jag blir stående. Hittar nya saker att noja över. Får komplimanger och tänker: Jävla lögnare, stå inte där och låtsas som om jag är vacker. Om jag drog streck mellan all fel som finns i mitt ansikte skulle det snart bara vara svart, men ingen skulle se någon skillnad. Jag gillar inte dig morrar jag åt min spegelbild. Brer på concealer och målar ett nytt ansikte. Ett där felen inte syns, bara vackra läppar och klara ögon i porslinsklar hy. Undviker att se mig i spegeln, rädd att den perfekta ytan krackelerar under pressen att verka normal. Jag är Narcissus okända tvillingsyster, hon som dränkte sig själv i den spegelblanka dammen.