Dessa djävulens sändebud var inbjudnatill mitt hem. I mitt naiva ungdomstillstånd, var jag för blind för att upptäcka deras äckliga schackdrag. Jag var för ung och godtrogen, för att se igenom deras mörka baktankar. Jag kände inte faran, allt medan de hyvlade av min oskyldiga tonårssjäl, lager för lager. De trängde sig in i mitt allra djupaste hörn av hemligheter. Mina högst privata hemligheter, nedskrivna av mig i ett skört känslotillstånd.

Dessa trojaner, dessa virus, utan moral och samvete, attackerade min integritet, i det allra djupaste plan av sårbarhet. Djävulens sändebud, jag hade bjudit in ondskan till mitt hem. Rad för rad skändade trojanerna mitt liv. Min dagbok. Mitt allra innersta tog de ifrån mig, utan samvete. Detta hemska övergrepp tog hårt på mig. Jag ville bara dö.

Detta var första dagen i mitt liv, som den hårda masken började formas. Jag byggde upp en mur, och alla mina känslor inom mig, blev fängslade i handbojor, och från denna dag skrev jag aldrig mer dagbok igen.

(Dessa människor bor ännu här i stan (min hemstad). Nu har de egna barn, som förmodligen skriver dagbok. Tonåringar som bär på känslor. Jag möter dem då och då, kan se dem i nyhetsflödet på Facebook. Och varje gång gör det så ont i mig. Blir påmind av deras övergrepp. Hur de skymfade mitt innersta. Jag blir aldrig helt läkt ifrån de sår, som de rev upp i mig. Dessa djävulens sändebud, går mitt ibland oss. Bara så ni vet. De är era kära vänner. De finns i er värld. De har er respekt, och ni ser på dem som ärliga och goda människor. Fy fan!).

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/