Höstlöv virvlar,
i osynlig luft,
så friskt,
på väg mot ingenting alls,
möter de dina ögon.

Du står där,
vilsen,
bortglömd,
borttappat fotfäste,
totalt.

Jag byter radiokanal,
vågor piskar färjans kant,
skummet dödar havets yta, tillfälligt,
alltid likadant,
regnmoln smyckar himlen lila grå,
åskans målade ridå,
det blir nog inte mycket vackrare än såhär.

Sommaren har definitivt dött ut.

Höstlöv regnar från träden, fastnar i mitt hår,
bildar ett halvt vackert deprimerande täcke omkring mina skor.

Lika vilsen,lika bortglömd,
som du är nu,
är jag på väg,
mot ett möte,

därför att,
jag älskar dig.