hon löser gördeln runt glasets midja
häller den vita sanden ut - ut
vågor av allt följer
hon sätter sig ned trär tidspärlor på tråd
viskar i varje pärla bönens rosenblad

stenfågel svävar lätt
skådar i händerna de slutnas kåpa
stenfågel lyfter moln ur tyngd

månen ser jag stiga upp
upplysa ditt ansikte i milda silvertoner
ett silvermynt tar du fram bakom ditt öra
inser att det är min egen synvilla
varvid bilden krackelerar rinner av mina ögon
och sjön lyfts av sonatens sista klang

vadarna står i havskant
följer glitterkorns bjällror
ringar – ringar förenar
vadarna springer på vattenduk
lämnar målning av stillhet

skogar viker samman de stadda hörnen
samlas i skogsöns pupill
kastar nät i regnbågsfloden
varvid fjällen klättrar trappsteg
alltmedan björn spelar trumma

*