... sparkar på det lösa. Livlösa. Döende. Och jag ser de yngre förlora mot det jag förlorade emot. Och jag är trött och jag är pigg. Jag sitter och visar bilden på kroatien. Krka. Zadar. Johan. Minnen. Men det var kul men samtidigt vilket jävla liv de var. Jag slås mot tomheten i mig själv. Försöker väcka andra. Försöker inte tyna bort själv. En tjej idag som kanske skall börja här. Hon har tydligen varit här innan eller så. Hon känns så där fejk självsäker. Eller jag vet inte? "Du ser bekant ut"
"Aha, okej?"
"Folk säger att jag är en sådan som folk känner igen?" Och jag märker att hon vill att jag skall säga ja. Men jag blir förvirrad och bara rycker på axlarna. Varför vill hon att jag ska känna igen henne?
"Camilla?"
"A"
"Finns det någon chans att Alex känner mig?
"Han är ifrån Göteborg. Varit där mycke?" Det såg jag på henne att hon inte kände igen. Att det skulle vara på det viset som hon kände igen mig. Hon är gift så jag förstår ingenting av det här.
"Ursäkta men när flyttade du hit? "
"I november"
"Aha" hon gav upp tillfälligt. Jag bara finns. Tycker mitt utessende är helt unikt. Något jag allteftersom börjat tycka om mer och mer. Satt senare och snackar med några ensamkommande flyktingbarn. Ena killen nämnde att han saknade sin mamma. Och ögonen var lite vattniga på honom. Och man kände den där empati känslan. Men det var hon, Paulina och Camilla som inte riktigt klaschade. Det var som vatten och olja. Och de va Paulina som munhuggde mot Camilla. Och det var lite sådär olustigt men roande. Och jag försökte att inte le. Men tror något leende smet förbi. Gillar dessa socialt obekväma situationerna. Det är reaktionen på dem som jag gillar. Hur vi låtsas att dem inte finns. Hur vi alla försöker låtsas inte påverkas av det. Men reagerar på samma sätt. Vider bort blicken. Vickar på tåna. Titrar bort åt. Men den är där. Jag menar det är häftigt. Satt en stund med Paulina å gav henne tips angående bemaningspoolen. Hon kanske kommer till att börja här. Hoppas det. Hon är liksom knäppig på näsan. Frisk och kaxig. Motsatsen till mig skulle man nästan kunna säga.
Har fått en sån jävla huvudvärk. Det är den jävla kuk natten som spökar. Ps. Försök inte äta 1800 kalorier pasta för fort innan du går och lägger dig. Ingen bra idé. Jag trodde jag skulle föda en elefant som höll sig inne under vapenhot. Men va fan ska man göra?
Det spelas biljard i rummet bredvid. Ljudet av att kulorna kolliderar till röster av ett främmande språk. Och jag sitter här själv och skriver detta.