ännu hörs inte mina rop
ännu hörs ej mina ankarkättingar
så skrudar jag mig i sorgedräkt
av egna händer

följer bergstigen
möter längtanstörnen
lindar egna tröstearmar runt mig
sätter mig inom stillaväntan i bergets kronhand

skriver till dig
från brunnens botten
ställde mig på kanten
till klippans utfäste klädd i sorgdräkt

uthärda, uthärda mörkret
ensamhetens karghet gnager mina ben
ser genom väggar, cirkeln är rund

vet du jag hör höstsådd mognande
spira innerlighet
himlar bär violljus

det växer blå
förgätmigej här

*