Jag kan inte förstå, att min mamma inte sa något. Om hur det var, att vara förälder. Jag var femton år, fick uppleva det. Det var väl därför, som hon inte gav mig råd, hon visste att jag var gravid, men ville inte att jag skulle följa hennes spår, med skilsmässa, ensamt mödraskap. Men när jag hade min son Gustav hos mig, förstod jag det övermäktigt. Jag kunde inte förstå, att det var livets guld. Jag förstod det långt senare, när min son, sedan nästan femton år, hade gått. Jag hade aldrig kunnat skilja mig, som femtonåring. Men jag visste, vad olycklig kärlek var. Pappan till barnet, jag var förälskad i honom. Men han , inte i mig. Hans familj tog hand om mig, till slut, hade min förälskelse, till Marcel lagt sig, och det kändes nästan, som om vi vore syskon.
Hos min far, var jag inte välkommen att bo, med barnet. Jag fick bo där själv, men inte, med ett barn i släptåg. Min far, visste även han, att jag var gravid. Men han hade väl inte velat att hans dotter, skulle bli gravid. Det var väl därför, som han hade sagt till sin dotter, den där dagen, att hon inte skulle gå klädd som en hora, och att han inte ville att hon skulle ha ett barn i släptåg, resulterade i att jag lades in på ett mödravårdshem, där min förmåga som förälder utreddes. Och socialtjänsten, hade fått höra talas om, när jag var i vecka 11, att jag var med barn. De sa till mig, att de skulle kunna ta barnet i från mig, om jag valde att genomgå graviditeten. Det var så, att jag efter två år, efter att Gustav fötts, gick i en chockartad tillvaro. Jag kunde inte förstå, vad som hade hänt. Å ena sidan, förstod jag det, å andra sidan inte. Så småningom bearbetades hela händelsen, Tiden läker alla Sår. Men när jag lånade en bok, alldeles nyligen, i april 2016, grät jag nästan, av allt som skollagen och skolan gjort för mig, och förhoppningar om att Gustav , skulle ha det bättre än mig. Att han skulle lyckas med skolan. Lyckas man inte med skolan, kommer man sällan tillbaka, in i samhället igen, och speciellt inte, om man bor i en liten bygd, och är diagnosticerad. Diagnosticerad, blev jag först när jag var tjugosex år gammal. Innan dess, hade jag setts, som ett stökigt och bråkigt barn. Mina lärare, hade lärt mig, att i ett bråk, gå därifrån. Men min far, hade lärt mig, att slå tillbaka, om någon ens sa något dumt till en. Vad hade han själv, i sin skolgång, fått ut av att slåss?
Jag citerar boken hjärnan i skolan, av Kristina Bähr, barnläkare och skolöverläkare; "Är det bara elevernas resultat skolan handlar om? Handlar det även om elevernas självbild och upplevda fysiska och psykiska hälsa? Handlar det om att få rätt hjälp för att kunna lyckas i skolan?" Nej, Ja, Ja. Skriver jag. Historien om mig, tar till stor del, form i skolan. Generellt sett, flyttade jag en gång per år. Och ibland tillbaka. I första, en del av andra klass; Hjälp med Matematiken, men även Engelskan, i form av stödgrupp och specialpedagog. Det betydde mycket för mig, vi blev sammansvetsade som en liten familj, med nästan bara uteslutande goda erfarenheter, (till skillnad ifrån hemmet, där det ofta var bråk.) När min familj flyttade till ett nytt ställe, fanns det ingen specialpedagogik, att tillgå. Detta var i halva Tvåan, och jag blev klassad som en bråkstake. Jag kom tillbaka, till Kävlinge, där jag bott först under min skolgång, och jag minns , att det ska ha varit pinsamt, för att jag trodde, att jag aldrig skulle få se , mina kompisar mer. Kompisar, hade jag fått i Kävlinge. Bodde i Kävlinge, tills i mitten, eller i början av femman. I femman flyttade jag till Teckomatorp, även där var det bra. Det fanns Specialpedagogik, i Matematik. Fram tills Sjuan, då jag började i Svalöv, och många närliggande byar, började i Svalöv,Bland annat Kågeröd, som jag bott i,i halva tvåan. Några av dem som började på Linåkersskolan tillsammans med mig, i Svalöv, hade varit mina mobbare,i Kågeröd, halva tvåan. I sjuan fick jag specialpedagogik, i matte, då det visade sig, att jag tittat i Facit hela tiden,och aldrig riktigt räknat. Körde Matte, väldigt långsamt, men specialpedagogik, fram tills nian. Där jag blev gravid, med Gustav, i slutet av Nian. Gick färdigt Nian. Födde min son. Gick sedan på Individuella programmet , ett år senare. (Individuella programmet, var till för dem som behövde läsa upp sina betyg, och jag behövde läsa upp min matte bland annat.)Gick två år på Individuella, fick bra betyg, jag hade pluggat, i min studietakt. Jag lovade, att inte låta mina betyg falla, när jag fått mitt betyg i handen. Men det glömde jag bort, när jag började i Gymnasiet, på Estetiska programmet- Bild. Tempot var mycket högre, än i Grundskolan. Och fastän det var, på det viset, fick jag specialpedagogik, i Engelska. Jag hade aldrig krävt specialpedagogik själv. Men jag hade behövt det, om jag förstod mitt bästa. Jag flyttade till min mamma,(mina föräldrar hade skiljt sig, när jag gick i Högstadiet.) Jag flyttade till Kalmar, i mitten av terminen, och hade en del att ta igen, men det gjorde jag aldrig. Specialpedagog, i Svenska, men inget annat. Specialpedagogen, var dessutom centraliserad till mina håltimmar. Jag nappade inte på erbjudandet. Oavsett med, eller utan diagnos, ska skolorna kunna erbjuda hjälp. Jag vet inte vad som hade hänt , om jag nappat på erbjudandet om specialpedagogik under håltimmarna, kanske godkänt i Svenska, men annat, är jag tveksam till, att jag fått godkänt i. Är det så här, skolan fungerar idag? Eller har mycket hänt, sedan Nittiotalet? När föräldrarna sviker, så tycker man i alla fall, att skolan ska vara där. Att det skall finnas, mer resurser.