Jag ser mig speglad i hennes blick. En version av mig där djupet är ytan. Det är beroendeframkallande att se mig själv som hon ser mig, jag har inga fel och brister där i hennes blå blick. En sommarhimmel utan moln, en perfekt dag i juli, utan krav och måsten. Jag kan vila i henne, det finns en stillhet som försvinner när någon talar. Hennes händer bär min själ, som vore det en fågel. På hennes läppar blir mitt namn till.

Hon döljer sig bakom solglasögon. De bleka kinderna skvallrar om tårar, om långa nätter i en annan värld. Stelt hållna axlar och knutna nävar. Hon ser inte på mig längre, himlen är inte längre klarblå. Mitt namn har tappat sin klang. Det är så länge sedan hon talade till mig, vem är jag när hon inte längre visar mig sin sanning? Jag vill ta hennes hand i min, tvinga henne att erkänna min existens. På nätterna drömmer jag om hennes hår mot min kind.