Om morgonen träder Döden in i en kvinnas rum. En underlig Död är det, ett skrattande skelett som spelar banjo, samlar på bilder av storbarmade kvinnor med hatt och som dessutom petar i sår så de inte läker. Han, om det nu är en han, det kan ju också vara en hon (men för nu är det en han), sätter sig på hennes byrå och börjar vissla. I sängen ligger rummets kvinna, varm efter en natt av inträngande lust och allt för mycket tequila. Hon har sovit länge och djupt och om du skulle fråga henne ville hon inte kunna tala om när han gick. (Nej, jag talar inte om Döden nu, jag talar om honom. Grunden till doften av säd, svett och lust.) Dödens visslande väcker henne och hon rullar över på rygg, ser ut genom balkongdörren och tänder sedan morgonens första cigarett. Hon ligger så en stund, övar sig i att blåsa rökringar och ser solkatterna röra sig i taket.

- Varför har du kommit, frågar hon till slut.
- Jag vet inte, svarar Döden, kanske jag saknade dig.
- Saknad är relativt. Kan vara blå eller grön. Ja, till och med gredelin.

Hon lyfter blicken och ser på honom.

- Jag vill att du äter upp mig, säger han, så att jag kan bo i din värme en stund
- Du är för benig, svarar hon, dessutom hör du hemma bland de andra.
- De andra? Vad menar du. Jag är ju Döden.
- Jag vet vem du är. Du kan inte lura mig mer. Du är inte ensam. För du har många ansikten och många former. Det är okej, säger hon och skrattar åt hans förvirrade klapprande. Men äta upp dig. Tänker jag inte.