Hon växte genom asfaltens svarta lager. En blomma av stål. Instängd i ett låst glasskrin. Härdad till känslolös.

Hon manipulerade människor. Var upplärd och ville se om hon kunde sin läxa. Slängde de utsatta på sophögen efter utfört uppdrag.

Skrattade inombords åt deras tarvliga känslor. Föraktade dem för att de inte förstod vad hon gjorde.

Efteråt slickade hon sig om munnen med sin skära tunga. Som en belåten katt, där hon satt i sitt fängelse.

Under det belåtna flämtade en liten motsträvig låga av något obekant. Kunde det vara ett samvete?