Hej

Det här är inte ett brev du önskar få kanske, men det är ett som jag måste skicka. Jag är ledsen, innerligt, över att behöva inkräkta på din sfär, men jag kommer inte vidare utan det här.
Du var arg, du var ledsen, du bar många känslor som jag bara lade på ryggen tillsammans med benen och sprang. Självklart ligger det på mig - det är bara mitt ansvar och därför tar jag det nu.
Du tog ingen hänsyn till mig, för att det var rätt sak för dig att göra då, och på samma vis måste jag göra nu.

Ida, jag behöver säga att jag ville, mer än något annat i den här världen få vara med dig. Jag ville allt som du. Mina rädslor övergick mina sinnen och tog över; dödade allting i det öppna landskap som låg för våra fötter.
Kanske var just det meningen, jag vet inte, men det hände och jag behöver säga förlåt och jag behöver säga att jag är arg på dig för hur du hanterade efterbörden. För jag lyssnade på dig. Jag satt bredvid dig och jag lyssnade även fast det gjorde så jävla ont. Och antagligen är mycket av det mitt eget lass att dra. Men jag behöver göra mig hörd och släppa ut mig själv ur alla skuldkänslor kring dig. Du spökar fan överallt.

Det här är inte för mig ett sätt att be om allting tillbaka, där är jag inte och det vill jag vara tydlig med. Jag är på avsatsen innan dalgång och på väg in i mig själv igen och vägen går via allt som varit, allting innan dig är också med mig, men du är det sista bandet som måste kapas innan jag kan få sinnesro.

Jag kände varenda gång jag var i Göteborg att jag skulle vara under radarn för att inte du skulle lida. Att det var min skyldighet för att jag sårat dig så. Och samtidigt kunde jag inte sluta se dig framför mig varje gång jag stängde ögonen. Ja, jag älskade dig så jävla mycket att jag gjorde vad som helst för att slippa ta i sanningen och rädslorna med den. Sanningen var att jag gick under, bit för bit. Älskade dig mer än mig. Hatade mig själv tillslut. Var självhat.
Samtidigt kunde jag inte sluta undra hur du mådde; kunde inte sluta hoppas att du tagit dig så långt bort från mig som möjligt. Frågade alla jag kunde om dig. Det var en sublim balansakt mellan liv och död.

Jag behöver skriva det här till dig, helt och hållet i egoistisk anda för att få fäste på solid mark. Jag kan inte bära den här tyngden längre. Jag längtar för mycket efter mig själv för det. Men, för den sakens skull var det inte mindre ömt för mig att se dig på vernissagen.

Du kommer alltid värma mitt hjärta och jag hoppas inget inför framtiden mer än att det är allt det stannar vid.

/ F.