"Vi finns här för dig"

Tystnaden ett läkarrum kan ge är
oerhörd.

Jag brottas med mitt självhat så till den milda grad
att jag är någon annan när jag kliver in.
Pratar som vore jag en förmedlare
av någon annans känsloliv.

"Vi vill ju hjälpa dig att fungera som en normal person"

Vi talar så olika språk att allt tappas.
För inte ens mellan rader förstår vi varandra,
men jag vet att det är missanpassat samhällssätt
att tro på den kemiska substansen som en lösning.
Ett sätt att få personer som jag att prestera igen.