Hon hade smala knubbiga ben

och alltid med ett leende 

över läpparna.

Alltid lika glad som hennes 

fyra år äldre bror.

Hon växte inför sin familj

till en underbar söt tjej.

De tidigare så smala och knubbiga benen

var nu en ung kvinna.

 När jag ser henne sitta i soffan

med uppdragna ben

liknar hon precis sin mamma

när hon var ung.

Ofta ser jag henne

och känner hennes närvaro.

Då tänker jag

tänk om hon hade blivit född,

min älskade ofödda dotter! 

Undrar ofta

varför hon inte 

fick komma hela vägen?