denna natt hördes vindar samlas i skogen där i koltrasten talar,
talar med näktergalen
det går att höra dem sjunga i stämmor
i den natten drömde jag att jag blev kremerad
den jag är den jag var
ett väsen så skimrande vänligt var hos mig
var hos mig i min rädsla inför kremeringen
det sägs
att vindar vet stjärnors ord;
ord vilka är planterade i jorden
ord vilka ständigt viskas
oftast ej hörda av människofötter
orden bidar; skrumpnar
valnötskärnor
ett träd växer i en värnad dal
vinden springer i bladsymfoniers skapande harmonier
valnötens inre en hjärthjärna
tvenne halvor
skalen tvenne halvor sjösätts i livets hav
vem ror; ror vem
i tvenne dalar växer tvenne träd
med höljande slöjor runt
rädslan är obarmhärtig
när dess bön om ljus ej lyssnas till
går det att höra hjärtan tala
går det att höra hjärtan viska
viska mjukt
hjärtan viskar mjukt, befriade ur krav ur fodringar
kanske uppmanande; upp manande
helt utan fodringar; en fråga ställs helt befriad från svar
och när rösten göms av händer vilka tröttats
fortsätter rösten smeka huden in ifrån ut
moln kan segla
här, är det detta vilket kallas mörka moln
tankar utan misskund tankar utan ankare utan hamn
tankar vilka är vrakdelar vilka spolas upp på strand
och klipporna vilka reser ser
ser delarnas splittrande, splittrade farhågor
var är hågen kommen vem bär fjärilshåven
klipporna, klipporna sträcker händer fogar samman
utan spik utan tvång, fogar samman skeppet
helhet, helhet
vem bär hamnen i händer
klipporna fogar samman
och tärnor sätter segel, klipporna rör vid ebb in i flod
sjösätter skeppet namnat i månsilveröras viskning
suset vandrar genom de lövades bonader
tankar skälver i spann av silver
det går att höra stjärnpilar fyllda med levnad falla
falla mjukt växa spira in i silverplymsliv
bäckar tårade glittrar
spegelytan skälver, krusas, ansikten viskar
viskar mjukt
skuggor vilar stilla in under dessa baldakiner
de solgenomlysta molnen mildrar skuggans intrång;
stilla, stilla; lystra in i denna klang
vad räds du varför skälver du varför är du ensam
varför upplever du dig ensam varför, var för
jag är här räds inte denna stund
i den natten drömde jag att jag blev kremerad
den jag är den jag var
visst hörde jag skuggor viska
en av skuggorna reste sig kom allt närmre
kanske andades denna skugga; rädslan är mitt namn
rädslan av det förgångna
tag min hand, led mig
och jag fattade ömt denna hand slöt den in i min famn;
bröstkälla, bröstkälla låt oss höra de blå stenarna tala
löpa fria i stränder vari sanden är stjärnstoff
hela, lindra smärtan denna skugga bär
det väsen jag så starkt upplevde helt nära
en famn en närvaro en vägledare undervisade mig om
om kremering; den rädsla så många upplever mer känner
väsendet visade mig hur min låga sakta falnade
än brann lågan med knapp synlighet
väsendet besvarade alla mina frågor ljudlöst
tonande in
väsendet visade mig hur en slocknad bäddades in
hur den slocknade låg stilla och väsendet; det var fler
mätte puls, andning lyssnade in
stunder vandrade
och när de upplevde att den slocknade
var slocknad för detta i detta, slöt de bädden
väsendet undervisade mig i hur kremeringen sker
hur ugnen hettas, hur många stunder hur många hur länge
de förde den slocknade in i ugnen
det enda jag upplevde var detta lugn;
så är det sade väsendet och tog min hand
skuggan vilken jag höll i hand tunnades ut
in i ett tillitsskimmer
jag vet inte hur inte var inte när
allt var så skimrande lugnt
så fyllt med gryning och väsendet mötte min blick;
så är det;
i den stunden fylldes jag med insikten av
att det jag varit rädd för redan var skett
det går att höra ett blad vändas
i boken vilken ligger vid min bädd
gryningen silas in genom fransar;
jag stiger in i en dröm med vänliga steg