När alla tycks vara emot mig, när min ork är slut och jag sjunker ner på knä och känner mig så förtvivlat ensam...
... då hör jag din röst inom mig.

"Du är en fighter älskling,
jag beundrar dig för det"

"DU SKULLE VARA HÄR!"
skriker jag
Jag är trasig, ensam och trött.
Gråten väller upp inom mig,
för jag saknar dig så mycket.

Då hör jag ljudet av vingslag, jag känner hur du landar vid min sida och lägger din hand på min axel.

"Jag vet inte vem jag är utan dig, jag vet inte hur jag ska orka..det är så tomt utan dig" viskar jag mellan mina snyftningar.

Din röst igen, den trygga, varma
"Du är min fighter älskling, du klarar det"

Jag tittat upp och möter dina leende ögon.
Ingen annan ser mig som du gör, ingen annan ser mig precis som den Jag är bakom masken, bakom såren, bakom rädslan...
Du om någon vet vad Jag verkligen kan.
Du tror på mig även då Jag inte tror på mig själv.

Jag tar ett djupt andetag, torkar bort tårarna med handryggen.

Jag lyfter hakan trotsigt,
än kan de inte räkna ut mig.
Jag är din fighter och jag ger inte upp.