Jag hade gått omkring med en märklig känsla redan innan. Som någon som är medveten om många saker men liksom inte riktigt säker på någon utav dem. Jag satt hemma hos Oskar vid Hjalmarbranting. Och Daniella var där. Och Christian. Och jag kände alla som mina bästaste vänner, men med denna känslan inom mig så kändes det som om jag inte kunde prata. Jag bara nästan hörde va folk sa och nickade och typ log till allt. Det kändes som en mardröm. Någon dryftade om att dra intill stan. Rock Baren. Och jag vill inte men sa inget. Jag ville ingenting. Jag ville inte ens hem. Jag kunde inte undgå denna känslan inom mig. Den va starkare än något annat. Vi satt på vagnen. Den ringlade likt en gigantisk metall orm genom natten. Och den fylldes men livligt fylletjatter. Det kändes som om jag såg med oförstående ögon. Och hörde med oförstående öron. När allt helt plötsligt tvärnitade. Man flög fram sådär hastigt att det väckte en ur en själv. Tystnad. Alla satt tysta. Och när sållet så sakta kom igång igen så märkte jag spårvagnschaufförens rygg. Och nacke. Hon satt blixtstilla. Och jag kände något där. Som något hade hänt. Mina vänner hade börjat diskutera detta obegripliga fenomen. Världen hade minsann försökt sätta käppar i deras hjul ännu en gång. Jag kände mig som en som precis trillat. Ni vet ser sig om lite disorienterad... och Daniella drog i nödöppnaren. Och det va härligt att se alla forsa ut ur vagnarnas dörrar. Kände en sekund av absolut gemenskap. Sedan kände jag det. Jag vred på huvudet och framför vagnen låg det något, det låg någon där. Och benet rörde sig i smärtor. Tyst va hans lidande. En medelålders kvinna, lite vin alkis utseende skrek ett skrik jag aldrig kommer glömma. Det va skriket av någon som inte ville bli lämnad ensam. Allting saktades ner. Jag gick närmare. Men jag såg dessa saker springa förbi mig. Och dem samlades runt han som låg ner. Det va människor. Och dem blev fler och fler.
"Snälla, ge oss plats... snälla." Snyftningar "kan någon ringa ambulans. Snälla!" Rösten va så desperat att jag kände den med hela mitt hjärta. Men det va något som kallade på mig. Det låg i luften. Och det hade med hans tystnad att göra. Jag vek av och gick längs med. En tanke förklarade mitt instinktiva beslut. 'Om det vore jag så hade jag inte velat stirra upp på en massa okända ansikten' jag såg hur någonting svartare än natten ber ut sig. Och hur folk va rädda för det. En slags tjock vätska. Folk runt omkring tystnade. Det blev dödstyst. Jag såg benet falla till marken. Sedan hörde jag samma skrik. Samma skräckfyllda lämna mig inte här själv skrik. Det va som en dröm fast mer. Det va fram tills då det verkligaste jag varit med om. Det kändes som om jag vart stungen av de väsen som styr allt. Och att jag blev överväldigad och förvirrad. Och rädd. Så rädd att jag genast bara ville glömma allting. Rädd för jag upptäckte saker med dödsögonblicket som jag gillade. Och respekterade.
Det va som en religiös upplevelse. Jag stod på rock baren med en avslagen öl i handen.
"Vad är det?"
"Jag vet inte."
"Ha?"
"Jag vet inte"
"Jag hör fan inte!"
"Du vet den där vagnen vi satt på" Christian nickade "såg du om det va någon som låg framför?"
"Ha?"
"Jag tror någon dog framför våran vagn vi satt på"
Christian tittade frågande på mig och ryckte på axlarna. "Skitsamma, vi är här för att ha kul! Ta en bärs och skit i det"
Jag fattade ingenting. Jag stod där och lät natten svälja mig. Jag drunknade i något svartare än natten. Jag förträngde. Det va som bortglömt i flera år.
Då hade jag haft en diskussion med Peter Markurth. Eller diskussion. Vi va lite nyfikna på varandra. Jag hade par öl innanför västen och all tid i världen på mig. Han hade skrivit en text om hans tid som yrkessoldat. Jag skämdes för att mitt liv kändes så tamt. Men då kom det till mig. Som ett ljus i mörkret. Och jag började minnas igen. Och med det så kom allt. Och det va som vatten för en törstig mun... det va vackert. Det va underbart.