Det finns ateister som grundar sin uppfattning
om sin existens ”i rationellt tänkande och empiriska bevis,
och som ser döden som det absoluta slutet på en människas
medvetande. Om våra liv har en mening
så ligger denna mening hos oss själva.”*



Jag känner ateister, marinerade i resor, golf och årgångsviner,
som hävdar att de funnit livets mening genom att se sig själva fortleva
i sina barnbarn


Döden är hård och svart
den är hård och platt
ingen ljusomstrålad varelse möter dig i slutet av tunneln
snarare ett framrusande lok
kollisionen är oundviklig

När konstnärinnan Sigrid Hjertén skulle tillbaka till Beckomberga sjukhus efter en permission la hon sig ned på marken och skrek **

Ingenting
ingenting mer
och att du kan tänka dig din egen utplåning innan den inträffar
Vilken satanisk skapelse
som givit oss förmågan att reflektera över vår egen förintelse

”det var en sån där som ställde till en förfärlig scen på slutet och absolut inte ville dö. Då röt Behrens *** åt honom: ’Var så god och sjåpa er inte’ sade han, och genast blev patienten tyst och dog helt lugnt.”

Jag har sett de döda ligga
som fodral på obduktionsborden
lugna som vissnade blommor
den ni söker finns inte här




* David Rönnegard. En ateist inför döden.
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2015/03/En-ateist-infor-doden/
** Karin Johannisson. Den sårade divan (2015).
*** hovråd och sanatorieläkare i Thomas Manns roman ”Bergtagen” (1924). Citatet är hämtat från den svenska översättningen av Ulrika Wallerström (2015).