Det är bara parenteser

hur begåvningar slår som vingslag genom en

hur definitionen av dig
aldrig handlar om det du är

jag skrev som femåring
spelade für elise som sexåring
led av absolut gehör som tonåring

och formade med barnahänder lidandet till små, små marionetter i ännu mindre askar

då gav man mig en femma i bild

Det är liksom bara parenteser

hur guldmedaljer delas ut
för att man råkar vara tillräckligt lång för basket och kastar illaluktande bollar i omöjliga korgar i ren förskräckelse för att någon otäck jävel i WCT-byxor skriker åt en att man ska göra det

ett diplom är bara ett papper
även om det bär gud faders signatur;

high score – big five!

Jag vann poäng
jag är examinerad
jag har referenser

ett självantändande jetbränsle
i klarsynt maskineri

och förbannat ont i nacken

när

jag stirrar in i ett par klarblå hör mig säga

hur många bollar i luften är för många bollar i luften?

det går inte att mäta
säger du

men att vissa är för svaga att den här branschen är för dem som överlever för dem som kan jonglera med livets varenda cell och gillar man inte det ska man botas med alvedon och förmågan att analysera ska riktas mer mot lönsamhet och produktivitet framförallt inte sällan aldrig
mjuka värden

kör ner en pinnstol i tröttheten
le och världen ska le emot dig
prestera, och du ska belönas
sen

just då, just där
flyter ögon i ansikten utan förankring

vibrerande bröst brusar som radiokanaler i dålig mottagning

över ett helt kontor
ska skrivas;

We got to keep on walking
on the road to Zion.