Jag är i ett ständigt sökande av det jag en dag miste: finner mig flytandes längs våta rosors vissna stämmor, nynnandes på melodier från gårdagen - med slutna ögon drömmandes genom den utmärglade strömmen.
Var finner jag detta nästintill gudomliga väsen, vars själ jag kan kommunicera med - utan pekpinnar och motargument, för trots allt är jag bara en sårig människa som behöver få komma in och svalka fötterna följt av ett varmt omfamnade.
Jag hatar att jag blir tom på ord emellanåt, jag hatar mitt levnadssätt (som bara kan sluta i ruiner), jag hatar hur långsamt såren läker och jag hatar! ifrån djupet av mitt elände hur jag bär min packning (där all min sårbarhet exponeras!) som jag förr eller senare för över på min medmänniska, som står där med vilsen blick och vill vända om - farväl ”det som kunde bli” - och vandringen fortsätter...