Midsommarnatten ledde mot sitt slut. Älvorna hade slutat sin gråtande dans. Nu glittrade deras tårar i morgonsolen som dagg i gräset. En blind kvinna gick över ängen och fuktade sina händer. Ibland stannade hon och baddade sina ögon med fukten. Man hade sagt henne att blindheten kunde botas med älvtårar en midsommarmorgon.
Hur det var nalkades hon skogsbrynet där det stod ett troll och iakttog henne. Han hade sett på älvdansen och skulle just gå hem när han fick syn på den blinda kvinnan.
-Varför gör du så där? frågade trollet.
-För att jag ska kunna se, svarade kvinnan orädd eftersom hon inte kunde se trollet.
-Det där hjälper inte. Följ med mig till bergasalen så ska trollmor ge dig synen, förklarade trollet.
Kvinnan skakade på huvudet.
-Om jag följer med dig hem så släpper du väl mig aldrig!
-Jag lovar att inte hindra dig om du vill gå hem när du fått ditt ärende uträttat.
Då gav kvinnan med sig. Med trollet som ledsagare gick de långt in i den djupa skogen tills de kom fram till en kal berghäll. Trollet öppnade en dörr i stenen och de gick rakt in i bergasalen. Där satt trollmor och åt gröt. Trollet frågade sin mor om hon inte kunde göra kvinnan seende.
-Det ska snart vara gjort! sa trollmor och slickade sig om munnen.
Snart läste hon en trollformel över kvinnan samtidigt som hon lade spindelväv över hennes ögon.
-Nu kan du se igen, förklarade trollmor till slut.
Men för kvinnan var allt fortfarande svart.
-Det var inte mycket till hjälp! sa hon. Jag ser inte ett skvatt!
-Det är för att det är mörkt här inne i salen, sa trollet. Vänta så ska jag tända en fackla.
När facklan väl började brinna stack ljuset i kvinnans ögon. Knappt hade hon fyllts av glädje över att kunna se då hon fick syn på både trollet och hans mor. I rena förskräckelsen gav hon till ett rop.
-Var inte rädd! sa trollet och visade henne allt guld som han gömt undan under sitt långa liv. Så tog han fram en säck, fyllde den med dyrbarheter och räckte den till kvinnan.
-Allt detta är ditt och mer därtill, bara du slutar att vara rädd.
Kvinnan tog säcken och sa:
-Tack för att ni gav mig synen åter men nu vill jag hem!
Trollet gick mot ytterdörren och öppnade den.
-Varsågod och gå. Jag lovade att inte hålla dig kvar mot din vilja. Men jag sa aldrig något om att leda dig hem. Du får gärna gå men hem hittar du aldrig!
Trollet och trollmor såg på varandra och skrattade av förtjusning. Då prövade kvinnan att blunda och gå samma väg som hon kommit innan hon fått sin syn. Med trevande händer tog hon sig fram över alla stockar och stenar som hon lagt på minnet på vägen till trollets boning.
Till slut var hon framme vid ängen. Där öppnade hon ögonen och såg solen för första gången borta över bergen. Hon öppnade säcken som hon fått med sig. När hon såg allt guldet glänsa i sommarsolen förstod hon att hon kunde leva gott i alla sin levnads dagar.
Men trollet blev så argt att det drämde igen dörren till bergasalen. Ända sedan den dagen kan man varje midsommarmorgon höra en kraftig smäll inifrån skogen som hörs ända bort till byn där kvinnan bodde.