Förr fanns klockor man måste dra opp.
De gick ett tag, tills verket sa stopp.
Då fick man vrida på nyckeln ett tag
och hoppas att klockan gick ännu en dag.

Men nu finns atomur som går och går,
och aldrig går fel trots tusentals år,
när världsrymdens klocka tickar sig fram
bland stjärnor, planeter och kosmiskt damm.

Men kanske det hela kommer på glid:
världsrymden slocknar. Det finns ingen tid
när rörelsen upphört och allt står still -
då drar vi skruven en gång till!