En natt kunde jag inte sova. Inte på grund av stress, hemsökande tankar eller andra normala anledningar. Saken var den att jag är död och de döda sover aldrig.

Andemeningen med det ni just läste är att jag är ett spöke, en gast, en vålnad. Mitt namn är, eller var, André Inkorporalis. Det brukade sägas att vår släkt har detta namn för att min farfarsfar begåvades med ett sinne för humor och dessutom var så smal att det knappt fanns något att ta på. Nu vet jag bättre.
Vi är de som givits uppgiften att vandra genom det mänskliga havet och inte längre påverka, utan endast observera.
Jag säger vi, som om vi vore en grupp. Det händer ibland att jag möter en av de andra vandrarna. Även fast de är grå och mer eller mindre genomskinliga är de genast igenkännbara i massorna. När våra stigar möts byts inga ord, ingen gest görs. Utbytet som sker är av en annan sort, våra blickar möts. Efter att ha stirrat in i en vandrares ögon försvinner all inklination att samtala. Om det ens är möjligt, jag har aldrig försökt.
Vi ser inte de levande som de levande gör. Vi ser inte bara det som ögonen kan se. Efter varje människa vi ser kan vi skåda skuggmarschen vandrande i deras fotspår. Dessa följeslagare är den osynliga inkarnationen av allt ont människan orsakat resten av de existerande.
Jag ser en kostymprydd yngre man glatt traskande bland sina kollegor. Hans följeslagare inkluderar allt det typiska, hundratals djur, huvudsakligen tama: kor med hål i pannan och urskurna kroppar vandrar i sin makliga takt, fåglar av olika slag stapplar efter med vridna nackar, feta grisar drar sina uppslitna kadaver efter sig. Det är inte heller ovanligt med vilda djur. Minkar som bestulits sina kläder för människans syfte vandrar flådda i led. Ett tiotal barn drar sig efter djuren, vissa tydligt undernärda, andra döda i industrins syfte. Några vuxna rör sig även i denna marsch, döda i olyckor som inte kunde förhindras och aldrig uppmärksammas.
De dödas del av marschen förundrar mig fortfarande ibland. Varje människas fotspår fylls av de dödas blod och de stirrar alla dem i ryggen med en död, hopplös isblick. Det är kanske tur att de levande sällan ser det vi ser.

Jag ser en gammal kvinna som sitter ensam. Hennes marsch liknar den yngre mannens först, sedan kompletteras den med en livstid av misstag och förluster. Denna del är mer diffus, mer vag än den första. Jag observerar kvinnan själv, fångad i en flaska, ett enskilt barn återkommer flera gånger, med blåtiror i ansiktet och slutligen, en snara runt halsen. Jag ser kvinnan, mycket yngre, tillsammans med en annan ung kvinna. På avstånd ser jag en tredje kvinna snokandes och gråtandes, som långsamt försvinner i rök.
Sist i detta led ser vi kvinnan själv, gammal, ensam och gråtandes. Denna är förlorad.
Vi vandrar och vi observerar, men vi har ett annat syfte. Om vi väljer att vandra genom dem kan vi vända dem för ett ögonblick. Vi undersöker människor och måste göra ett val, ett svårt val. Speciellt då vi endast begåvas se det onda en människa producerat. Att ge dem en chans att se vad som traskar i deras fotspår. Att tillåta dem en ofullständig helhet, en blick in i de hårda, kalla blickar som ständigt ser dem i ryggen.
När människan möter dessa blickar blir människan som järn, de bär eller bryts. Det är enorm risk vi tar. De vi vandrar igenom förstår och försöker förändra saker och ting eller så förgör de sig själva.
Den unga mannen avslutade sig själv med en snara. Den gamla gumman tror att det är hon, inte jag, som var det misstagets katalysator. Han vandrar i hennes led. Är det kanske därför vi vandrare enbart stirrar varandra i ögonen?
Det är det yttersta misstaget att missbedöma våra val. Det är därför det lämnas till dem som inte längre påverkas av sina misstag.
Detta är den eviga natt vi vandrare har fått i uppgift. De döda sover aldrig.
Och deras blick är alltid riktad mot dig.