Jag önskar att jag hade känt dig för länge sen. Då allt var enkelt och vi kunde köpa hallonyoghurt på Ica när vi blev hungriga för att vi sovit till klockan tolv med solljuset i ögonen på gräsmattan vid den lilla sjön. Då när vi var vakna varje morgon klockan tre och var smarta och seriösa och trodde gott om livet. När vi tolkade månljusets blänk som någonting med tillförsikt. Då när du alltid dök ifrån bryggan och jag inte riktigt vågade utan blygt tittade på när du störtdök ner i bråddjupet. Då när jag väntade på att få dina vattendroppars sötma som rann ner på mina tår när du kom upp ur vattnet och skrattade när jag blev blöt. Då när du var allt jag behövde för att bli glad. Då när ingenting spelade någon roll för att jag fick vara din när ingen annan såg det. Då hade jag dig och dina leenden med mig lindade kring hjärtat. Jag som ville vara din virvelvind i ditt skratt, att alltid få vara med på ditt livs berg och dalbana. Istället står jag här- vid samma badbrygga utan dig med saknad av ditt sammetsljumma leende. Tittandes ut över fjärden där du och dina eskapader alltid gav mig fjärilar i magen.