Det var alltid så det började. Med rosa sommaryoughurt- söt som för att blidka själen. Han som satt där så världsvan och trygg medan han såg hennes värld rämna framför sina fötter. Vem var hon utan honom. Ingen av dem visste. Hon som ville skrika att hon skulle göra allt för att hans själ skulle blomstra. De där pikarna- att hon inte var sig själv och att det var han som visste hennes rätta jag. Hon så trött som ett vattenfall medan hon skrek fast tyst att han måste lyssna på hennes själ. Att hon kämpade sig fri varenda minut för hans skull. Hon som visste att han hade så många projekt. Var hon ett av dem.Lägg dig ner nu. Du måste andas innan det är försent. När hon bröt ihop i hans själ och de andades i ett tomrum. Hon hade lärt sig lyssna till hans andning på samma sätt som när man tar hand små rädda hundvalpar. Hon hade vant sig så vid att hans röst att hon visste exakt vad han menade – även de ord som aldrig sades rakt ut. Tyst musik. Hur hon kämpade för att inte ge efter. Hur hon ville stryka honom över håret och säga att allt skulle bli bra. Var han lika rädd som hon? Hon som var rädd att han skulle halka på vägen. Att han inte skulle ta hand om sig. Att någon skulle förvandla hans givmildhet till oigenkännlighet. Han sade att allt var lugnt. Han som drog ur henne sanningen utan att säga vad det var exakt han gjorde. Läste han hennes andning. Läste han hennes blick? När han följde varenda steg i köket. När han tackade för kaffet. Sade att allt var så fint ordnat. Det som hon gjort för hans skull. Den där extasen som han inte tyckte om. Det där lugnet som han hade skapat som inte längre fanns. Hur han fick det att återvända- långsamt. Hon som var rädd. Hon som ville spela världsvan. Inte visa sin instängda värld. Hans råd som rann som regn kring hennes hår. Hur hon ville ta hans hand. Hur hon ville ge någonting tillbaka för allt han gjort för henne. Hur många thank you notes var hon tvungen att skriva för att det skulle gå över? Tacksamhetsskulden. Han som funnits där fast tyst. I bakgrunden. Med notblad. Med medel att förändra hennes liv. Hon som försökt ge i gengäld med sitt silver. Trötta små silversonater med små subtila vinkar om närhet. Små rosor i håret. Klänningar –rosor- royal blue värdighet. Hon som försökt följa hans liv. Visa att hon fanns där bredvid hans själ. Att hon önskade honom lycka och värdighet. En ängel i present. En ängel i hans hand. Var det hon som var ängeln eller någon annan? Skulle hon någonsin få veta. Skulle han någonsin återvända. Den ständiga frågan som malde. Han som tog sig fram bland is och snö. Klagade över att solen inte fanns för honom just då. Att det var för tidigt. Hon som ville trösta. Det blir bättre sedan. Solen kommer alltid för din skull. Det vet du väl? Hur han skrattade när han tog hennes ängel i handen. Lade den närmast sitt hjärta i fickan. Hur hon ville ge honom son halsduk så han inte skulle frysa. Han som klarade allt så bra själv. Ändå fanns det hårstrån som minde om hans existens på hennes örngott. Det var försent att återvända nu.

Var det mitt namn du ropade i sömnen när stormen riste utanför fönstret? Jag som skrek på dig så att du måste vakna från dina drömmars paradis. Var det mina händer du sökte när regnet forslade bort ditt vett och sans. Vart var du då när jag behövde dig i himlarnas evighet? Vart var du då när alla paraplyer var trasiga och hade flugit till himlen? När måsarnas skratt ekade på djävulsön. När mina fötter blev såriga av alla kliv över rispade stenar.

Min jakt- efter dig. Min flykt till dig. Mitt vilostäd som inte fanns annat än i månskenets klara sken. Ett tröstlöst mörker som tak över huvudet. En lisa för själen- att få älskas av dig. Men bara tre sekunder senare hade du flytt fältet och där stod jag ensam på jorden i tröstlöst försök att följa dina steg. Min kärlek så blå som månen på en måndag och här fanns inget annat än nattsvart vatten som inte törstade själen.

Du vet att min frihet ligger hos dig. Du vet att min själ bebos av dig. Så varför kan du aldrig stanna här hos mig bland stjärnorna. Varför kan du aldrig finna vila mellan hägringarna. Du måste alltid resa till de okända medan jag ständigt blir kvar i dina kölvatten. Du måste alltid trampa i nya vatten medan jag ligger vid stranden som en förlist eka i väntan på dig. Ett dig som aldrig kommer. Till mig i månblänkets vågor mot stranden där jag vilar från dina bragder.