I drömmar med dig såg jag lövverk som skimrade i ljuset- det är också i ljuset av drömmen som man ser det man vill. Att du var där i bakgrunden. Dessa träd med körsbärsdrömmar och saft i den lilla stugan vid havet med vitt skum där jag såg ditt skratt eka mellan stenarna. Kanske du aldrig varit min. Kanske jag aldrig varit din; men i ljuset av dina steg såg jag hur det doftade av små stänk av hav- där i regnet där vi dansade till dina sällsamma toner- saft av körsbär som smittade alla med din kärlek.

Nej kanske du aldrig var min- ty ingen är så sällsynt som du- med den där lilla scarfen lindad kring halsen. Då när det var kallt. Visst hade jag velat vara där den där dagen. Den där lilla lappen. Den där lilla handstilen av sirliga bokstäver. Då när jag sprang om dig i regnet. Önskade att vi kunnat mötas på halva vägen. Då när vi skulle sitta där med mat från andra kontinenter. Du och jag och hon och lyssna till hennes skratt. Du vet när hon skrattar i treklang. Som i alla dina melodier med Stradivarius i bakgrunden.

Nu när alla år har gått och allting ändå är likadant. När jag fortfarande ser dig utanför den där kyrkan. När jag såg ditt stänk av allvar i ögonen. Blåa stänk som av hav. Den där frasen. Att det var trevligt att träffas. Nu- när du följde mina steg ur det vita skimrande rummet. Du och jag i regnet. Kalla regndroppar.
Hon och hennes skratt. Vi mot världen. Alla vi mot världen som ville ut ur intet. Nu när din musik har färdats tillbaka till allt där allting startade. Ett litet körsbärsträd i en trädgård på en väg av vinter. Där alla mina steg var hoptrasslade som av skosnören som aldrig gick att knyta. Kanske du aldrig såg hur jag balanserade mellan alla trötta bilar på parkeringsplatsen. Alla små trötta bensinstationer vi har färdats förbi på vägen. När jag försökte återskapa ljuset du gav mig. Kanske då när du satt och väntade om hörnet när jag sprang mot tåget jag inte ville hinna med –på den stationen där hon alltid var med. Du vet med sina säkerhetsnålar så att jag aldrig skulle tappa bort mig. Din scarf av värme med din parfym. Din kärlek som stänk av hav i din melodi. Tänk om vi hade kunnat mötas den där dagen du och jag. I en dag när tiden var vår och allt var möjligt. Men jag ser att idag finns det ingen återvändo i dina ögon.

Du vet att hon finns igen- den där lilla stjärnan. Hon finns igen och jag vill bara ge henne min scarf med min parfym som ett skydd mot världen. Så att hon kan skratta liksom du. Så att vi kan känna att det vi gjorde var som av citrus och apelsiner den där sommardagen i maj. När du hade sommarklänning. Lycklig. När jag var blyg och vilse med en present. Till henne med skrattet. Så sällsamt som en sommardag. Att önska att jag fick gå bredvid dig nu. Ty alla vet det nu. Stjärnorna har ändå sett oss. Den lilla stjärnan som fötts så att vi får möta hennes skratt igen. Kanske du aldrig ska höra mig- men jag kan höra dig i dina melodier. Ty du ser lycklig ut och det är ju bra. Jag menar det verkligen. Ty världen är kall och jag önskar så att det hjälpte med en scarf mot allt. Den där sällsamma scarfen av toner som bara finns hos dig. I trädgården hos mig som en gång var full av körsbärsblom som bara var till dig.

Nu när allt är annorlunda fastän ändå som förr har jag nycklar kring halsen och skyndar förbi dig med mina steg. Kanske jag aldrig kommer hinna med att andas igen. Kanske jag aldrig mer kommer se dina ögons klara resonans. Allt som blir en G klav när jag snuddar din hand i hennes folkvimmel. Alla som vill åt din scarf. Den som du har tusen av i olika former. Den där scarfen med silverstråk. Den där scarfen jag önskar jag vågat bära på grusgångar av lycka mot framtiden. Om jag bara vågat ta din hand då. Visa att jag funnits där för dig i varje andetag. När det blåste så att scarfen fladdrade i vinden i kyligt morgondis i november. Snälla du- orka stå emot- Ty kraften finns i scarfen även om vi är som små satteliter i himlen. Små satteliter som krockar i saltvattnets havskraft. Där alla är okrossbara.

Källa. Zaz- En rêve - Robyn- Be Mine , Indestructible- Carola- Gör det någonting- Veronica Maggio -Låtsas som det regnar-Neneh Cherry- Seven Secoonds - Ted Gärdestad -Sattelit

Ett ingenting. Ett vakuum av ord som aldrig kommer yttras. Perfektionen som alltid rämnar när ingen ser henne. När alla sandslott redan har raserats till intet. När hon förlorar sig i fjärran i saker som ingen ser. Han som såg henne innan allt var försent. Hon som blundade och blandade realiteter som saft med drömmar. Drömmar som aldrig gick över. Som fortsatte till tidens slut.

Han står där på trappen igen som förr. Halsduk i blåsten och vattenkammat hår. Spelar oberörd med en chokladask. Hon spelar med. Kastar sig om halsen när han ger henne chokladasken. Hon som inte kan hålla inne sina känslor. Han som spelar spelet så bra. Den där teatern som är hans storhet. De där smilgroparna som alltid kommer fram vid rätt tillfälle. Den där otvungna närheten vid kaffekoppen. Det där med att han alltid skulle stå så nära precis bakom henne.

Som om hon inte skulle känna hans vingslag. Hon som förnekar allt och säger att hon klarar sig själv. Han som vet om det och ger henne tallriken och säger att han inte kan hennes kök. Hon som klarar allt så bra själv. Varför skulle han då vara här överhuvudtaget? Varför kom han ens hit? Hon som bara vill skrika att hon väntat på honom i sina drömmar och att det får vara nog nu. Att han inte bara kan komma och rasera hennes världar hela tiden. Som en magnet. Skratta åt ingenting i en soffa 2 mm från hans hjärta. Han som betraktar henne tyst och aldrig skulle erkänna något innan allt är försent.

Små brev mitt i natten som alltid handlar om ingenting. Små små ord som aldrig sagts. En mening som fastnar. Du och jag som en dröm. Hon som inte fattar. Han som säkert fattar men bara vill testa henne. Se om hon ska haka på. Det som hon inte kan. Hon kan inte slita sig. Blir kvar för länge. Han som sitter kvar. Han som lovar att komma tillbaka. Hon som inte tror honom. Hon som blir arg när han kommer tillbaka. Med sommaren. Med vind i håret. Utan chokladask. Han som är så världsvan. Som vågar vara i livet. Han som sätter sig i hennes soffhörn utan att fråga. Hon som sätter sig bredvid. Den där tystnaden. Tystnad som vibrerar.

Lugnet i hennes själ. Blicken. Filmen på tv:n. Filmen om deras liv. Filmen om något som alltid funnits fastän ingen vill säga det rakt ut. Hon var hans ibland. Men han var aldrig hennes. Så skulle det alltid vara. Hur hon alltid lyckades följa i hans fotspår. Han som fick det att låta så enkelt. Som ett javisst. Du får vara här när jag bestämmer men aldrig att hon skulle få bestämma var han skulle vara. Hon som skulle stå där bredvid och backa upp hans storhet med en vacker klänning. Han som kunde komma inrusande i sista sekund med notbladen i handen.

Hon som skulle vänta in hans tystnad. Musiken de skapade tillsammans. Den som han bestämde. Hon som lekte ballerina. Silverflöjt. Hon som log när han inte såg henne. Hon som spelade till hans toner.Han som bevakade. Såg till att hon skärpte sig. Höll ihop. En hand över hennes. Ett lugn innan stormen på balustraden. Tystnaden efteråt. Blicken in i hans ögon. En kram. Ett tack för att hon hållit ihop ännu en gång utan tårar. ett långsamt farväl. Ett farväl som han höll kvar. En like. En bild. En sommar när hon hade vind i håret. Vind som falnade om han inte var där. En liten vink i rymden. Ett litet "finns du här för mig om jag ger dig handen"
Evig tystnad. Inte ens ett förlåt. Hon skulle bara ha vind i håret. Han som inte ville inse att det var han som skapat vindarna i håret åt henne. Hon som stått för länge och väntat på livet som runnit förbi.

Tysta vindar utan honom. Tysta vindar med sig själv där själen skrek sig sig trött i intet. Så länge det var tyst kunde hon inte leva. Hans toner var hennes själ. Kanske var det därför han var tyst. Tonerna som var hans fanns bara hos henne i drömmarna. Hans toner som spelades annorstädes. Hennes flöjt som somnat i sitt silver. Ett leende som slocknat för länge sedan i drömmarnas himmel.


Du har lånat min hårborste igen sade hon. Du har snurrat dina hårlockar som en virvelvind igen. Den här regeln att man alltid ska fråga om lov- den som är så omöjlig. Dina regler om samtycke. Det där om att en kopp te är så enkelt. Det som är så svårt. Att bjuda på te så någon blir nöjd medan man ser varje liten nyans av samtycke i dina blå ögon som havet. Det där med varje nyans av henne i koppen. Det där med att alla blir stereotyper. Alla som ska sticka ut på sitt sätt. Det som går. Det som är möjligt i varje liten detalj.

I can see you flinch again. I can see you cringe in every moment- but none of them is awesome like you.

Hon sade att det var ganska vardagligt. Sitta där på färden och bara ryckas med av intryck. Hon sade att det var svårt. Koncentrera sig på allt hon inte kunde se ännu
På små bensinmackar ute på landet. På de stora viddernas fält. En oläst bok med fladdriga sidor. Små anteckningar i hörnet som hon inte visste var de var i stjärnorna. Små bilder på Insta. Små minnen som formats av någon själv. Någon som ville vidare. Någon som visste var hon skulle. Det var inte till Saturnus. Det var hem igen. Dit hon inte ville säga. Det hemliga. The Secret Code of Soul.
That's where she's now. And why is Coldpaly always playing the never ending story?