Det var en ny årstid. Blommande träd och förgängliga vindar. Du var där som vanligt! Små sms om triviala saker. Som att jag vill känna dina hjärtslag. Som att jag går sönder utan dig! Orkar inte längre. Att du sitter på tåg åt ett annat håll medan jag strandar i mina försök att ha allt man ska ha för att vara som andra fast jag inte vill.
Huslån med dig. Outtalade frågor. Vad skulle hända om jag faktiskt sade det som jag tänker i mitt hjärta när du sitter där och spelar oberörd med dina fina uppsatser av hög klass. Jag som är under all värdighet med oavslutad examen.

Alla som säger att alla är lika värda. Alla utom jag. Jag äger inte ens min själ och den enda som äger min själ är du. Du som får mig att andas även om det bara är för en minut. Känna lycka i stunden är så lätt. Att stanna i lycka. Den krasar när jag går nerför trappen och ut från din port. Vet inte om jag får komma tillbaka. Inte ens när du viskar att allt kommer att bli bra och vi snart ses igen....
Den här lyckliga familjen som vi leker fastän allt är så förgängligt. Att hålla din dotters hand och älska henne till småbitar fast du kanske tror att jag inte bryr mig. Att önska att min son och du för alltid kommer spela schack med varandra. Att önska att jag får fläta din dotters hår och sjunga om fjärilar i vårvinden med hennes hand i min när du tittar på.

Alla planer som alltid blir ändrade av dig i sista stund. Att få veta av läkaren att man inte får lova nånting till en annan människa när man inte har en fast inkomst som de som lyckats med egen köksö och vitkaklade väggar. Som att jag inte vore värd att känna samma längtan.

Låsa i sina känslor och kasta bort nyckeln kanske vore det bästa för en sån jag ändå. Slippa dölja all besvikelse som bubblar av smärta inombords. Besvikelsen att inte vara värdig att vara din. Att inte våga kärlek fast man känt den i en evighet och tryckt bort den som svart bläck i hjärtat.