Du sade att han alltid var glad- för sådana är dem de små djuren. De ser inga bekymmer sade du. Ett hopp upp i knät och där sitter han som på en piedestal och bevakar mina tårar. Tittar på mig med en blick. Han vet och du vet också att det här inte fungerar längre. Han gör sig liten. Borrar in nosen i din hals. Han som sitter bredvid vill också vara med. Han finns där fast du inte vill. Han doftar som något för länge sen som du inte minns var det var -men hans händer är desamma. Nya regler. Han får inte röra ditt hår. Desperation i någon sorts omfamning som säkert är lite från bägge hållen som säkert är oetiskt inkorrekt. Man kan inte leva om man inte sover. Man kan inte leva om man bara gråter. Du vill skrika att det är fel. Det ska inte vara såhär. Det är jag som ska ge dig plåster och inte tvärtom. Han vill veta varför. För att det är jag som ska vara den som är smart världsvan och sofistikerad med visdomsord om allt. Han säger att det är lugnt. Det finns ingen regelbok för sådant säger han. Jag finns ju här för dig nu- eller hur?
Det är inte alls lugnt. Inte hos dig. Allt är fel men ändå sitter ni här igen och du undrar varför?
Nej- det är tornados överallt och det är vattenfall på väg till jobbet och överblommade tulpanrabatter. Kanske om man flyttar till Belgien så har man löst problemet med att vara i alla kulturer samtidigt? Man kan bli mainstream och inkognito med sitt namn. Smälta in. Bli någon annan. En liten pergola av blommor på vägen där du går. Med kyrkklockor i öronen.
Han drömmer om Japan. Tavlor på väggarna. Vita orkidéer Du drömmer om ett hem som inte finns. Han gör det där man kanske inte ska. . Känner doften av ditt hår- det blir så när man sitter 2 cm från varandra rent automatiskt. Han tycker att han får det och han vet exakt vilket hårschampo du använde just idag när du var korrekt och delade ut plåster till skärsår på lillfingret. Någon som var ledsen och ville ha din blick fastän du var lika ledsen själv men dolde dina fingrar i fickorna nogsamt..
Ingen får se din tremor i bess -moll. Finns det ens en tonart som heter så? Det är du som är annorlunda. Gråter för ingenting. Skakar för att du måste se honom i ögonen. Det gör för ont. Ni sitter fast och han vill lyfta dig någonstans dit du inte vågar flyga. Du kan inte andas. Du vill förena världen fast det inte går och du vill hoppa ut genom fönstret men han i ditt knä kommer alltid efter för han känner på lukten att allting är ohållbart. Han som sitter bredvid säger att han i ditt knä är ditt största fan.
”Faan vad du ljuger” är det enda du vill skrika fast du inte orkar. Han är en hund och han vill ha din mat men du orkar inte stå emot. Hans ögon ser igenom alla själar av glas. Han slickar dig i vänster handflata. Du gråter i hans päls och han som sitter bredvid vill ringa det där samtalet du inte orkar. Du har två barn som väntar och här sitter du med en hund som är någon annans. Varför? Du får säga det magiska ordet. Promenad ska man säga. I regnet -och han vill inte gå ut han heller. Han vill stanna i värmen precis som du -men världen går vidare och man kan inte gömma sig i en mångkulturell filt om man inte vågar möta världen Två paraplyer, två personer och en park. Hunden har bestämt sig för att gå fot. Är han rädd han också? Han kanske tränat sig att möta rädsla så att han vet bättre än du själv vart ni ska. Du bara följer med. Som en liten fjäril som tappat vingarna i blåsten och bara fladdrar planlöst i vinden.
”Sådär gör han aldrig med mig”. Nej det är klart. Han känner ju att allt håller på att gå utför precis som du. Känner av din rädsla att tappa fattiningen. Och så han bredvid. Han som vet exakt vad han ska säga för att ge ett hopp av uppmuntran. Du verkar vara bra för honom. Ni kompletterar varandra bra. Du tänker att det måste se konstigt ut. Att det är hunden som vet exakt vart ni ska men inte du själv.
Ni åker buss. Hunden är med och han lägger sig lugnt framför dina fötter och du visste precis hur man åkte buss i morse men inte nu. Måste han sitta där och titta in i din själ hela tiden?. Du blir tyst. Försöker att se ut som om du är lugn. Tittar på regndroppar. Det är bäst så. Alla vill klappa honom. Han är bussens lilla kändis och han mittemot är stolt och glad. Han ser ut som han är glad och vet vägen. Han vet vart ni ska och du med - du har gått här för många gånger nu. Din själ har blivit inköpt här. Snart är din själ utplånad av det vita igen men han där framme i kopplet verkar glad ändå. Han bredvid försöker vara stark och tröstande. Du känner dig som en blöt liten kattunge som inte hittar hem.
Det är något som gnager. Något som inte stämmer. Man får inte ha med sig hundar på sjukhus. Det brukar ju vara så. Ändå är hunden med och han som går bredvid vill följa med in. Du vill skrika att det inte går. Han måste ta hand om hunden och sig själv och du måste ta hand om dig själv utan hund även om du gärna lånat honom en stund till
Samma visa. Man ska visa sin legitimation fastän alla vet så väl vem du är så det blir någon sorts konstig teater som du gått igenom minst en gång per år i ett decennium nu.
Han står där över gränsen och hunden vägrar lämna dig. Du vill skrika att de ska ta hand om varandra i mörkret och regnet därutanför. Du hoppas så att han verkligen hittar hem själv med hunden bredvid sig. Kanske är det därför han finns. Han med silkespälsen. Så att alla ska hitta hem igen. Svårt att ta farväl. Han som står där vet precis vad som händer därinne. Men nu är det du som ska vara där utan honom. Och du vet inte hur det går till utan honom. Det var någon sorts oskriven regel ni hade- att man fick ta varandras händer när ingen såg om det inte hjälpte med något annat. Man satt där och spelade kort och löste korsord och sudoku. 2 cm ifrån varandra. Det var nog inte samma schampo då som nu. Du minns inte. Bara att han var så smart redan då. Själv har du stannat i utvecklingen. Det var det som var det svåraste. Att sitta där och vara världsvan när han kunde känna doften av ditt hår. Två cm till varandra och samma penna till sudokut som han löste på tre sekunder. Du var alltid någon annanstans. Helst i Himalaya där ingen kunde nå dig.
23.11. Mår du bättre nu?
Ja- jag låtsas att jag är i Himalaya
Hur tackar man för lånet av någons hund?
Det går nog inte. Det var det limegröna schampot idag för övrigt. Du vet sånt där fruktextrakt. Man tror på det för att man vill. Det enda du minns innan tabletten verkar. Fragrance of Donna Karan På jobbet är det grapefrukt du jämnt glömmer bort på franska. Rosa hallonyoughurt är det som hjälper bäst hur du än vrider och vänder på livet. En ton av en annan tid var det då. Ett då som fastnat. Försommarvärme. Då var alla toner möjliga. Nu är det mest tyst som i snön.

Du har en annan parfym idag. Den heter gömd kärlek. Du måste ha den för att kunna älska dina barn men just idag struntar du i allergiförbudet och går till sjukhuset med ett moln av parfym. Den är liten och diskret. Röd. Som kärlek. Söt som rosor och nejlikor. Du vet inte om du ska vara kvar eller inte. Det vet du aldrig. Någon kommer in genom dörren. Han tittar på dig. Sträcker fram handen. Hälsar artigt. Är det du som luktar så gott. Var har du köpt parfymen? Många frågor om den här parfymen som skulle vara så liten och diskret och inte märkas. Klänning. Varmt. Sommar. Scarf får man inte ha så det har du inte. Halsband. Inte från Harrods. Inte COCO Chanel. Inte idag heller. Ni går in i det vita rummet. Han sätter sig bredvid dig såklart. Var skulle han annars sitta. Överläkare på andra sidan. Han som alltid löser allt med medicin. Hur kan vi hjälpa dig. Sluta ge mig medicin kan man inte skrika. Det passar sig inte. Man säger jo det är bra vädret är fint och jag har sandaler på mig och jag har tagit min medicin enligt den där dosetten som ni tjatar om. Då kommer han med en motfråga. Han sitter väldigt nära. Köpte du den där parfymen nu? Det är väl min ensak kan man inte heller säga. Han lägger armen om dig. Det är inte det att han inte får egentligen. Det gör ont för att du inte får ångest när han gör det. Han kan inte stå emot att lukta i ditt hår. Ska du inte fråga vad jag använder för hårschampoo också undrar jag tyst. Han undrar hur jag gör när jag får ångest. Skriver dikter. Åååh skriver du poesi. Kan du inte läsa en dikt för mig. Nej det tänker jag ABSOLUT INTE GÖRA. IBLAND STICKAR JAG. Jag kan inte sticka men det hjälper bättre än imovan. Halsduken är väl typ 3 meter lång nu men vad spelar det för jävla roll. Vad är det du ser Nathalie. Snälla förklara världen för mig så jag förstår. Jag orkar inte längre. Jag lutar mot mig mot honom och säger med ögonen kan du sluta spela teater nu och lyssna på vad jag säger. Jag tänker att jag vill ta honom i handen och gå till trädet på andra sidan fönstret. Ta en bild. Så att han förstår vad jag menar för jag kan inte säga med ord allt jag känner just nu. Men man får inte ta sin läkare i handen och gå ut genom fönstret. Då skulle överläkaren bli förbryllad. Innan jag går ut sträcker jag fram handen och hälsar artigt. Tack för hjälpen blablabla. Jag säger inte tack snälle herr läkare du som säkert åker på fina konferenser i Paris ibland för att du verkar kunna så mycket om mina parfympreferenser. Varför gjorde han det. Ingen aning. Det går inte ens att bli arg på det och du orkar inte minnas vad han hette heller.
Du är förbryllad när du åker hem och berusad av löven i trädet. Löv och kärlek och snart är sommaren slut. Den som du tillbringat i vita rum. Du ska hem till dina barn. De har säkert badat idag igen. Du har träffat nån som vill lukta i ditt hår. Det kan man ju inte säga när man kommer hem. Hur gick det. Man säger jag fick den här och den här medicinen och klockan åtta måste jag ta den och sen måste jag sova 22.00 prick annars sover jag i fem dygn i sträck och missar halva barnens sommarlov.
Du lämnar vita rum bakom dig

Han ringer. Hej det är ”Pelle” om du minns mig. Hur går det med medicinen? Jo tack bra. Ska han skälla på mig för att jag varit sen med något provsvar nu igen. Orkar inte. Dessutom är det aldrig läkare som brukar ringa om sådant och de brukar inte ringa personligen och fråga om vädret och hur man mår. Han föreslår att jag ska komma in till honom på sjukhuset för att dubbelkolla ett av värdena. Du blir förbryllad. Det finns väl en vårdcentral eller, motfråga. Jo men jag tänkte om du behöver hjälp med doseringen så kan jag hjälpa dig. Du vill skrika. Min räddning är min parfym. Tabletterna dödar mig. Om du vill ha mig i livet så snälla sluta tjata!…..Rosa schampo med nektar är det idag har idag om du undrar säger du inte rakt ut. Han förstår kanske men vill inte lägga på. Inte du heller. Du vill gå ut till försommarlöven. Men du orkar inte. Och ingen vill lukta i ditt hår idag. Det är kanske lika bra det.

14.34- One pen. Three people. One sea. Three corners of the world.
She always forgets her yellow pen. The little one – the minor thing so essential for her success. And he on the other side of the border 2 cm away -he sees it every time and gives it to her without asking why with a subtle hint on that blank paper. He always has those cherry gum flavoured suprises in store for her. Things would never work without them and the third one, she knows it in secrecy. Always the same scene. One pen- a thousand words and three people on the same spot.
Today was different. She wakes up from her white shadows telling him the secret codes of the answer and the third one conveys it with a glimps of shadows in store of her words. This wordly theme of the lesson that never ends. Something about green islands in the ocean all being seen from different perspectives. The third one has broken the social convention of the room for once. She has to leave for one minute for the sake of her future.
A distant call that changes her life. She has to leave the cherry gum spot of contracted safety for a while. She has to leave them for a while with a constant promise of getting back in three seconds. Distant voice. Close words. The sea of salt is gone from now on. The third one has gained some sort of liberty. Her emptiness has gotten t’il the end of the shore and in the cherry spot flavoured room the journey of words with key lines continues like nothing ever happened.
For once the beauty in her eyes wakes up beside the third one up and tells three secrets in half pieces. Exhange of a small band- aid on her finger. Happy faint smiles. She is happy for three seconds and the third one knows it for real. The cherry gum flavoured spot has changed its melody for a while. And he laughs about the triviality of the text about sea food. Enigma halfly solved for once.

Alltid blåser dina vindar så frenetiskt i mitt hår där jag vandrar från alltets slut. Som att jag vill fly från allt som är en verklighetscirkus där du spelar alla huvudroller på en balansgång i rymden. Så trivialt att alltid drömma sig bort när disken står och torkar på köksbänken där nya frihetsvindar blåser in genom köksfönstret. Att alltid önska sig in i någonting som inte finns. Paradis skapat i huvudet om allt som inte är sant- där krig och konflikter inte existerar. Alltid miljoner soltimmar som parafraserar min skogspromenad i lövverket. Du som följer med i tystnad. Du som finns när ingen ser. När jag försöker kasta mig in i mörkret för att inte du ska följa med mig in i skuggornas dal. Som att ha en ständig tvångströja runt sig som aldrig ger sig vika. Du- du som bara ska finnas där som ett skydd mot världen- även om du inte vet om det själv. Att du finns i mina steg. Att jag aldrig lyckats städa bort dig- inte ens när höstens vindar skapar tornados i mitt hår och får kråkorna att vilja flytta till Nordpolen.
Alltid ska jag vänta till tidens slut. Tills du inte orkar finnas i mitt minne något mer. Fast i drömmarnas paradis hos någon annan än mig. Det som gör för ont.