så sår
du

ur spann utan tunnband
med handtag av tvinnat gräs

konsonanter och vokaler

regnkälla vattnar
månjorden

bokens pärmar viks upp

det rasslar nedför de stärkta dukarnas pannor
veckade dynor av tegel, tegels bruk
än bär de röda toner i terrakotta med öar av malakiters mossa
rasslet når rännor passar det med ett bad
droppar far genom rör, trumpeter ljuder i skymningsläppar
och kan ske lyfter de gryningens flikar i näbben,
skrudar bär i solmöte skimrande svart med inslag av gråskimmernyanser,
kärnor ur rödas djup ligger spridda i är det en matta,
kråkor klarnar tal, strupar ur rostade rör
och inte häller de skrällande grus inte heller grums;
en del säger vi kacklar och kanske är det så,
en del blir ilsket röda av vår låt en del viftar irriterande
vilken soppa detta blev nu kryddar vi med
 en del släpper loss hagel, inte direkt ur seglande moln
snarare ur pipor, dubbelpipiga sådana inte med kikare, kikaresikte
snarare direkt på allt
med förhoppning om vår virvlande fjäderskrud
med våra kroppar landandes likt stenar når jord,
hoppas aromen lockar till skratt
vad annat kan vi göra än att virvla runt i ysterdans
av att klara oss undan,
så stannar vi ser piporna slockna; puh
vi minns en man han rökte pipa på krita
inte till låns nej minsann det var en smäcker pipa med långt skaft
han brukade sitta på verandan i en gungande stol,
röken ur pipan den doftade gott inte alls surt
han kunde det där med pipa;
träden, träden var det han följde
i våren med vita blomstermoln med en anings rosa vyer
så virvlade blomsterbladen fria i fjärilsmoln
och sakta, sakta mognade bärens djup,
det vattnas i munnar i näbbar å gom
inte vred han på ilskekranen
nej minsann
han log helt stilla och sände välkomnandesignaler med pipan;
väl bekomme det räcker till oss alla,
en maka hade han och han var hennes make
det doftade ljuvligt när de kokade saft,
saften den hälldes i vackra flaskor av glas,
de brukade vandra till öknarna där de blåste flaskor ur sand i eld
och gamarna de svävade i cirklar
höll allt rent i allt detta virrvarr av sikters å,
utanför pyramiden där höll en kobra sikten fri
ledde dem vägen hit där körsbärsträden är en lund
och bären, bären de smakade ljuvligt
så kan vi välan kackla vidare då helt utan diskussioner om
hur vi låter samt inte låter;
se här, se här hur våra vingar rörde vid fältens lagda, schackrutor
nu är ju inte allt bara svart eller vitt, vitt eller svart dessa hör ju samman
en fråga vilken; vi minns hur hon spände en tråd
hur hon skred ballerina lindanserska med parasoll
vagga vyssja tråden min
och min är inte en mina
snarare en korg med bär,
drottningen håller kungen i hand
tornen är hattar narren lyfter ibland,
hästarna betar lugn allt medan maskrosdun svävar fria
landar i åkerns ljuslängtande händer,
oxen drar plogen bönderna följer
håller i tummar utan skruvar
riddare vakar med äng; riddarsporrar
riddarsporrars koboltblå mantlar lockar humlor till dans,
vad sade du; hinner du inte med våra färder blir du matt av allt detta fnatt
våra vingar rörde vid fältens schackrutor utan att vi märkte
visst märkte vi hur hon mal majskorn med stenar, handstenar
hur hon gräddar bröd på glödgestenar,
allt detta ett stycke delat till allom och en var
våra vingar rörde vid frön malda till mjöl pollen
kan hända och se, se nu här hur alltet spirar och gror
vad var det vi sådde i jordmånens hand
hur kom det sig och vad var det vi sådde i denna mångfalds ordäng,
ja kanske var det ordsådd kanske var det månbörd
vem vet, vet vem kanske oxarna vilka drog plogen
kanske pannornas veckade band
kanske kan ske kråkorna landar i ring
en spillkråka häller skrattpärlor bådar höstregn
vi hörde en skogsmusen spinna vägar med en husmus i jordens grund
hörde en läsande andas ut
händer
smeker blad

i en stund av tyngd
lagd över bröst

lindrade du
när min andning svek

du vackra bok med sidenorden

tack