Hon kunde minnas när hon skapades.
Formades till Människa.
Bit för bit.
Mannen fanns redan där.
Hon såg olikheterna - men sa ingenting.
Någon sade: "Det här är ert Rike! Lev här!
Men ät inte av Kunskapens träd!
Den är förbjuden!"
Det fanns ingen anledning att ifrågasätta det.
Oräkneliga dagar kom och gick.
Vem skulle räkna? och varför?
Ibland undrade hon över olikheterna.
Försökte tala med mannen.
Han ville inte lyssna.
Hon funderade.
Någon hade sagt:"Ät inte."
Varför?
Hon anade något fördolt.
Ville veta - ville få kunskap.
Skulle hon våga?
Var hon modig?
Ja, det var hon.
Tog en frukt - åt.
Där och då förstod hon allt.
Deras olikheter.
Hur de passade ihop - som ett pussel.
I djupet av sin kvinnlighet förstod hon livets möjligheter.
Hon delade allt detta med mannen!
Hör ni det ?
Hon delade allt detta med mannen.
Han blev glad! Lycklig!
Inte blygdes de inför varandra!
Varför skulle dom det?
Vem hittade på det?
Två kroppar - skapade för varandra?
Det var fullkomlighet!
Någon såg på dom med glimt i ögat.
Han sa"Det här är ert liv - lev nu"
Han lämnade dom.
Men i sina hjärtan visste de att Någon fanns
att Någon vakade över dom. All tid.

Vem hittade då på ormen och blygseln?
Någon bigott prelat - årtusenden senare?
Hon visste inte - brydde sig inte.