vantar föll handlösta av
närmare sagt gled av
med frostade ögon plockar jag istappar
taggarna är många
smälter så sakteliga
i händer växer nu kristallrosor
safirblåstrålande
på knä
invid den en gång läckande grunden
spelar en domherre xylofon på istappar
jag hade tänkt skriva, hur går det till
upptäckte att skrivkonsten var glömd
bläcket låg stelnat 
i och för sig i pärlor av obsidian
vi bär alla så slutna ryggar
när dunklet vänder är nåden närvarande
kan tråden ses skimra silver
visst kan jag svära domar
svära eder
vet bara inte varför
när hjärtat är viljan är talesman
och orden är orden
och orden är lagda
var gång jag sviker dem brister det, hjärtat
jag spänner ett koppel runt
för att hålla det samman när paniken dånar
när rödvågor stiger i ögon
när andningen är ett gapande svart hål syns
små stjärnpunkter, knappnålshuvudsynbara
spetsarna sticker i fingrar
vem kan veta
vem kan veta
se
alla avbitna flockar
flisor kartors skrift
naglade vid band
jag rusar in i kammaren
låser sju varv
ser ut genom titthål
gluggar i tandade raders utslagna
virar skrifter av helandeord runt stolsryggar
tryffelsvin
vildsvin bökar i jorden
löser illusionen om allt det vi inte kan se
tror oss om att inte kunna
jordmånen ler
jag hade tänkt skriva, hur går det till
upptäckte att skrivkonsten var glömd
bläcket låg stelnat 
i och för sig i pärlor av obsidian
vi bär alla så slutna ryggar
förbjuden frukt
fjädrar låg tilltufsade
en solstråle putsade udden
märgen vaknade till liv
så flög fåglar vidafria
vandrade till reservoaren
fingrarna gavs kramp
pennan den föll ur handen
och tanken kan inte skriva det hjärtat lagt i hand
tummade ark bildade taket på kojorna
träden släppte pergamentens djuptoner
lade omlott omlott
en del kan ske säger skiffer
jag rullade ut vaxljusen
vekarna hängde jag i träden
träden är skrudade med veketrådar
med glaspärlor
glaspärlor klingade frostade toner i natten
allt medan månmoder täckte ansiktet
med slöjor av sikt
mässingsnålen med inslag av silver
spetsen glödgade jag i den låga
vilken ännu svävade i luften
så skrev jag på vax hieroglyfer
arken vaxbladen lade jag i klädesficka
sigillet det röda följde andningens rytm
vandrade till askmakaren
du vet vem du är
lade min önskan i hans hand
askmakaren snidade en ask med snöintarsia
och i denna ask lades vaxbladen
kakor kan ske en del skulle säga
så vandrade jag stigen
mötte hungrande ögon
mötte hörsel törstande efter ljus
lyfte på askens lock bjöd honungskakor
smakade väl
följde så mina skodons avtryck
från häl till tå
klättrade upp i det trädet
lyssnar till glaspärlor
tummar på arken
hör mig be om grund
tummar i natten på arken
jag en gång hade för av sikt att skriva
nu ligger de i tystrullar
i en ask en makare snidade med silverblad
i askbottnen ligger en glödande mässingsnål
med inslag av silver
mina ögon
lyfts av månmoders nu nakna ansikte
in i den skog där tystnaden är en svävande månsilverörn.