Du kommer ut på balkongen där jag sitter med ett halvt glas vin, tända ljus och musik i öronen.
Jag tar bort hörlurarna och känner att jag ser lite förvånat på dig. Du verkar så jäktad, tänker jag.
Plötsligt brister du ut i ett leende och säger "Jag älskar dig" och sen går du tilbaks in.
Du vänder efter ett par steg, kommer ut igen och ger mig en puss och rufsar om i mitt hår. 
-Varför? undrar jag och förstår precis varifrån min betänklighet kommer. Jag tycker nu, som så ofta, att jag inte är värd att älskas. Jag ser mig bara som en rullatorkörande vinglig gammal kärring och jag tror inte att jag är kapabel att älska tillbaks, för mina känslor är upptagna av att försöka överleva en liten stund till och jag tillbringar mina dagar iställer för att leva dem.
-Varför undrar du det? Du ser lite förvånat på mig när mitt ifrågasättande kom så snabbt. Du kan ju inte veta att jag tappat all livslust, för jag döljer mig bakom en, i alla fall, fungerande fasad.
-För att du är en mysig samtalspartner, för att du är en mysig älskarinna och för att du är fantastiskt vacker, säger du som om det var ett mantra och tillägger: - Därför!
Du går in igen och jag tar en klunk vin och vill helst bara gråta åt hela situationen.
Jag vill inte vara älskad.
Jag vill dö.