Det skrämmer mig hur tomheten aldrig riktigt blir ensam längre
hur ljuden, dom små ljuden kryper fram, från sina vrår och kanter
Väsandet är konstant
Och rösten som alltid säger att det är här du dör
Hur lugnande det får en att känna bland ångestens knivhugg
det tär på en redan bräcklig vilja, det lovar ju sådant vackert lugn
Fan, fan vad jag vill lyssna till, lita på tomheten och känna hur greppet sakta släpps

Det skrämmer mig.