Solens strålar värma, ett hån mot min kalla natur.
Ljumma vindar smeker tröstande min kind, jag vänder mig motvilligt bort.
Vårens liv tycks håna smärtan inom mig, blommornas skönhet ödslas.

Jag bor i höstens kyla. Vid livets död jag söker tröst, de färggranna löven håller ett löfte. Ett löfte om att ljuvast är livet i vågskålen.

Jag vill balansera där livets prakt är störst, jag vill existera utan kärlekens törst. Ett hopp om våren föddes, i möte med annan person. Ett hopp om livets skönhet bortanför förgängligheten. Vem är det då som saknas, vad fattas min plågade själ. Svaret är komplicerat enkelt, du.