Tomhetens kammare 
är mitt nästa hem.

Drar mig tillbaka
till mörkret, 
där ej ens 
skepnader
lyssnar.

Där syret
slocknat, 
och minnen 
glömts.

Jag lever, 
minns inte
känslan.

Apatisk 
motivation

Klamrar ej 
längre
fast, 
har släppt
taget.

Andetag, 
puls, 
hjärtats
varande, 
är upphörd.

Öppnar dörren, 
dit ingen vill gå.

Existensens
att inte vara, 
finner stegen.

Lämnar ledet, 
utan Good bye.

Min ros är vissen, 
min trädgård 
är grå.

Ljuset
i tunneln, 
är svår att nå.

När ingen ser ens fotspår i sanden.
När ingen nyfikenhet väcks. 
När ingen bryr sig om ditt hjärtas slag.
Det är då ensamheten känns.
När du talar till ett tomrum, där ej ens
väggarna hör.

Bild: Hämtad från Facebooks nyhetsflöde. Har ingen aning om ursprung och upphovsman i skrivande stund.