Jag vill bara gå upp precis när jag vill.

Och blåsa ur ut väggarna med mina gitarrer.

Och mina Marshalls.

Och måla, rita, skapa och skriva.

Och slå ut väggarna med mitt trumset.

Och låta trummorna ljuda.

Och ge fan i livet och kärleken.

Och bara vara ensam som på Transsibiriska.

Och låta alla gitarrerna skrika sig mäta.

För det är magi.

Större än kärlek.

Snälla!

Kväv mig icke.

För då expolderar jag.

Snälla!

Bara för att få rädda mig själv.

När jag ändå har räddat alla er andra.

Under alla dessa år.

Låt mig bara få rädda mig själv.

Med konsten.

Snälla!

Annars går jag i exil.

Ensam.

Jag måste ha mitt utrymme.

Annars dör jag!

Snälla!

Giv mig mitt utrymme.

Ger ni mig inte utrymmet.

Så dör jag.

Men gör ni detta.

Och förstår.

Så återvänder jag.

Snälla förstå!

Att konsten är min religion.

Utan konsten går jag under.

Även jag om jag älskar er.

Snälla!

Så om ni älskar mig.

Ge mig luften.

Och utrymmet.

Annars är jag bara ett tomt skal.

Det är ju faktiskt den ni lärt känna.

Denna man.

Pappa.

Denna galning i livet.

Som kommer att lämna något efter sig.

När allt går vidare i evigheten.

De kommer att undra i generationer.

Vem jag var.

Varför jag skrev tusentals dikter som inte går att radera.

Snälla!

Giv mig utrymmet.

Om inte.

Så går jag i exil och celibat.

Till någon annan världsdel.

Där ni inte kommer att finna mig.

Och ni vet hur galen jag är.

Jag kommer att göra det.

För konstens skull.

För ert hänsynstagande till min konst.

Känner jag inte ärligt i mitt hjärta.