Älskade lilla mamma, så länge du varit borta. Kan du höra mig genom decenniernas brus? Kan jag nå dig? I mitt hjärta vill jag tro det. Jag städade i en garderob häromdan och hittade din gamla handväska. Kan inte förmå mig att slänga den. I din portmonnä ligger fortfarande blodstenen som skulle generera mer pengar och den lilla fredsduvan som Tove ritade. Sitter här och minns med vemod hur du låg i sjukhussängen och tog farväl av oss. Alla dina sju barn. Du sa ingenting, pekade bara på oss. En och en. Sju barn som alla ville ha en bit av dig. Som slogs om din uppmärksamhet och kärlek. Det kan inte ha varit lätt för dig men det förstod jag inte som barn. De stunder jag fick vara ensam med dig, utan konkurrens från de andra, var lätt räknade. Å andra sidan skimrar de stunderna med särskild glans.
Minns särskilt, en sommarmorgon när jag vaknade tidigt och alla sov i huset. Jag tittade ut genom fönstret och himlen var molnfri. Anade morgonsolen och det var sommarlov. Med känslan av frihet somnade jag om men vaknade av ett förfärligt regnsmatter mot rutan. Besviken och skärrad tumlade jag fram till fönstret och försökte se ut genom vattenstrilet. Och där stod du! Storskrattande med slangen i högsta hugg och sprutade vatten på mitt fönster.
Jag flög ner för trapporna! Det var inte ofta du var lekfull, så den här stunden ville jag inte missa. Vilken härlig morgon vi fick, mamma, du och jag. Fågelkvitter och blomdoft. Dagg i gräset. Kaffe och smörgås på altanen. Vad vi pratade om minns jag inte. Bara att det var du och jag. Och jag anade då, på ett barns vis, att du inte "bara" var mamma utan en människa med egna behov. Att de där tidiga morgontimmarna i trädgården var din andhämntningsplats. Vet att jag plötsligt såg dig med andra ögon än tidigare.
Och jag minns en Lucia-morgon. Eller snarare natt. Vi tassade runt och viskade för att inte väcka de andra. Du kammade mitt hår och du luktade så gott. Jag skulle få gå med i Lucia-tåget på ditt jobb. Ett ålderdomshem. Det var så tidigt att bussarna inte börjat gå ännu så vi fick ta taxi. En sån lyx! Ett sånt äventyr. Och bara du och jag!
Kan fortfarande minnas doften av kall vintermorgon. En alldeles speciell doft, som jag faktiskt, upplevt vid några tillfällen senare i livet. Och varje gång har minnet av vår Lucia-morgon vaknat till liv igen. Alla gamla tanter och farbröder som fick bricka med kaffe och lusse-bulle på sängen. En gammal gubbe trodde att han dött under natten och kommit till himlen! Vad vi skrattade år det efteråt..
Och jag minns hur stolt jag var över att vara din dotter. Vivis dotter. Alla tyckte om dig! Och jag förstår varför. Du brydde dig om dina medmänniskor. Hade tålamod med dom, med oss. Dina barn, dina vänner, dina gamlingar. Tog dig tid och lyssnade. Försökte förstå. Försökte hjälpa. T.o.m mina skolkamrater gick till dig med sina bekymmer. Det var med blandade känslor jag noterade det. Dels blev jag stolt över att min mamma var snällare och mer förstående än deras egna morsor men samtidigt blev jag nog lite avundsjuk. Ville inte dela med mig av min mamma. Vi var ju redan så många som slet i dig. Fast du gjorde verkligen ditt bästa för att räcka till för oss alla. Såklart att vi tyckte att du var lite mossig och knasig ibland. Vi skrattade åt dig i smyg. Och du kunde vara gräsligt sträng.
Men aldrig orättvis. Och du gav,åtminstone mig, en fingervisnig om vad som är verkligt viktigt i livet. Familjen, kärlek, trygghet, vänskap. lojalitet. Att inte fördöma. Att stå upp för det man tror på. Visa civilkurage. Att våga tro. Men allt det där förstod först jag långt senare. Din livsfilosofi följde mig utan att jag insåg det. Som en skugga...
Och det egendomliga var, att när tre av oss syskon skulle planera din begravning,
var det som om vi talade om tre olika mödrar. Så speciell för var och en var du.
Vi var, och är, en brokig samling ungar men du hade verkligen sett var och en av oss. Du gav och stöttade där du kunde och där det behövdes. Jag är så tacksam för livet du gav mig. För en barndom som visserligen inte alltid var komplikationsfri men ändå gav en stabil grund att bygga vidare på.
Älskade lilla mamma, du ska veta att vi som är kvar har det bra allihop och på lördag ska du få en gul blomma!
Jag älskar dig!
Kicki