Kolen i kvinnans händer glöder

i varje kol andas sagodun

mjuka till själars andning

en strimma släcks

kvinnan blåser

en strimma tänds i hoppets lanterna.

Rosorna, rosorna jag drömmer rosornas vägar

hur rosor i vinterland står med stjälkar

till utseendet kallas detta dött

när jag vandrar i närheten händer det ofta

att en tagg greppar, håller mig fast

kanske rosen viskar

så här är det, de säger vi ser döda ut

ändå sträcker vi oss tar din hand.

Återigen börjar jag leta i huvudskålen efter

fabeln om rosen, hur rosen fick sina taggar

kanske till värn

kanske blir taggar vilka möts

med varma ögon blad

så ofta har jag sökt denna fabel

det går att säga

att jag sökt med både lykta och ljus

ändå har

skuggorna av den lagt sig över min syn

jag minns vagt ord

talandes om ondska.

Ur mitt eget inre stiger en bild fram

och jag säger taggar

för att skydda märgen från

ondskans inkommande

det vill säga smutsa

sitt eget ljus med allt det vilket inte

hör till det skrivna i den egna själsmärgen

jag inser att rosenfabeln vävs

av det egna hjärtats bildväv

och endast så kan den leva

det är att säga att du bär

att jag bär en mantel i obestämbar färg

därmed tillåter jag

fantasins skönhet att mjukt svepa

drömsjalar runt skapandets låga om

hur rosen fick sina taggar

kanske till värn

kanske blir taggar vilka möts

med varma ögon blad.

Andedräkten grön stiger

ur den ocean seglen knyter an

av en soldroppe vilken når

en ljusdroppe vilken når

så sker det

av det sker det

ur jorden stiger nektarandningen

det vilket syntes vara benämningen dött

är fyllt med liv

så är det viskar rosen.

Så lever jag med bilden av

hur vi är hur våra hände är i livet

kan ske borde vi vara rosenblad

rosenblad vilka

sluter sig i knoppandning

vilka öppnar sig

vilka skänker doften

essensen av våra hjärtan

kan hända skulle taggar genast falla av.

Och jag drömmer rosenbladens skrifter

tecknen; ser en hand lyftas

ser stenar ramla ned på marken

ser ögon läsa stenarnas tecken, runor

tystnaden är en bård runt en tankepanna

och jag drömmer om

träden vilka steg fram ur tystnaden

träden vars rötter aldrig blivit fällda

aldrig blivit trampade av hårdskor.

Dessa träd välkomnade mig

och stammarna slöt sig tätt runt mig

ett värn, taggar

de viskade törnrosens saga

målade muren

målade sömnen

målade kärlekens tår

för att hindra mig från att

slå mig själv riva mig själv

träden hörde min skälvande låga

mitt skälvande blod

träden höll mig i en famn

utan tillsägelser

utan ord.

Så inväntade vi de renande regnens ankomst

I den blå skogen vandrar

silvertärnan i svepande slöjor

vävda av dimma.

De vilka passerar skogen

kan stundtals skymta det de tror är

en skygg hjortinna, en hind

hon visar sig ej mer helt.

En gång levde hon

i en stuga med skimrande fönster

med närvarande rörelser

vilka alltid nuddade vid varandra

så nära, så nära

med närvarande ögon

vilka alltid smälte in i varandra

så gärna var deras vilja att se

genom droppens sjunkande in i hjärtjord

deras sånger flög genom flög ut

för att skänka glitter in i livsträda.

De hade mötts

närmast går det att beskrivas med

järnfilsspån, så var deras närhet magneten.

Av en oväntad stig

av en oväntad händelse

drogs skuggnätet samman

av frånvarande restes avstånd,

fönstren släcktes

vägen blev den brutna vägen.

Vad fanns kvar;

en säck med saknad vari hjärtat dessas bultade..

I nattens månbad

syntes träden svarta

ändå djupt indigo

intill sjön syntes den månbelysta grönskan

i anings grönt, dimgrönt.

Så kom det sig att

den brutna vägen förde henne till

den blå skogen

där vandrar nu silvertärnan

i svepande slöjor

vävda av dimma.

Silvertärnan vandrar ur tid ur rum

säcken med saknad

grävde sig genom golvets tiljor

genom kvistögons syn

säckvägen bärs av hjärtats längtan

genom grunden

I en skog vid den brutna vägen

smälter månjorden saknaden

och hjärtat nynnar stillhet.

Vid lägerelden sitter de i värn

av midnattsblå djup, vagnarna står i vila

i mantel böljande finns i fickor

allt det liv behöver

ur en ficka lyfts en nål

träs en tråd sömmas revan

med vackerstygn samman

äldrekvinnan sömmar dockor

med skrudar från land

från hav från alla ändar

utan början utan slut

ungkvinnan

följer virknålens lätta vågor

ett flöte vilket hämtar upp

utan fångst utan krok

ungkvinnan ser ansikten skapas

ser dockor skrida ur

äldrekvinnan händer

härva av lin

dockan dansar i vinden

kjolar vidas volanger

tonen; smaragdens öga

den röda pelargonen

i fönsterviken följer

det är en vacker syn.

Kolen viskar att

de skorna vandrade aldrig

sömmarna löstes in i linfält

sulorna blir växande

eukalyptus träd

gummiträd två

lädret är betande hjortfolk

vandrarens insikt är barfotastillhet

de trädda skosnörena

håller synen öppen

ringarna runt hålen

läggs i havets andning

hur många är det

vandraren skådar

genom befrielsens hål

andningens lugnpuls.

Vid grinden

är stigen lagd med kopparmynt

putsade med stjärnstänk

med nattduk

mynten steg upp ur brunnar

sträckte önskningar

in i hjälparens handrede

svaren är frågan den, vinden svarade

de stegen vandras viskar kolen

och kvinnan släcker sina ögon.