Vi måste alltid alla förse den inskränkta blygheten med material för att sedan kunna uttrycka den påstridiga tystnaden som alltid skriker högst.

Likt en trött mascaratår på kudden bör politiska värderingar grävas ned långt bak i trädgården tillsammans med det som avviker och kanske sånt som gör oss människor. Kanske finner man en skrattgrop i gropen - fördömda vore alla de personlighetsdrag som är mina och inte dina.

Ett tyst löfte som sker under mörk himmel hjälper till att rasera de tankegångar jag vet du promenerat på. trots att du aldrig kommer erkänna det själv. Det minsta bevis begravs långt nedanför jorden och jag lämnas kvar med enbart besvikelse. Ursäkten du ville ha är någonting som jag aldrig kommer ge.

Själen är för kall för att någonsin kunna bli varm igen.