ur fabians dagbok
av joaquin Nordbrandt

Klockan var någonting mellan halv och sju, och jag och Ismael stod utanför discordias ayahuasca-bar. Denna typ Psychotria viridis, som lekt med så många Shamaners vilsna själar i syfte att vägleda dom rätt eller något i den stilen, växte som mögel i Dumas fuktskadade Villa Borges. Vi hade redan skrapat i oss lite på förtur hemma i Ismaels ateljé med absint och torkade bananskal. Så nu stod vi där alltså, ute på gatan. Den var nästan helt tom. Det regnade apelsiner. En nästan tre meter lång man med blått hår och tre påfåglar vid sin sida, gick förbi Discordias.
Ismael anmärkte det besynnerliga i att de inte var kopplade.