PS.

Vi har tröttnat på brev.
Brev är fint.
De är genuina.
Alla ord och det där.

Du lovade att det var det sista.
Det gjorde väl jag med på något plan.
Jag trodde nog aldrig på det.
Man tror ogärna något begär som ett farväl.
Man tar återfall, njuter i all praktfull ångest.

Vi är medvetna.
Om all skit alla de andra endast önskar vore greppbar.
Om de bara visste vad de önskar sig.
Vi säger farväl, men vi måste ha varandra.
Man kan greppa halmstrån när man är två.

Nog så hög tid att vi går rond 100.
Nog hittar vi alltid tillbaka.
Om inte för att man måste, så för att det är hemskt att greppa det ogreppbara på egen hand.

Skriv brev tills vi åter greppar skiten på tu man hand.
Min praktfulla ångest är din att brevskriva.
Vi som hade tröttnat.

Om vi bara visste vad som väntar oss.
Snälla, visa mig lite av konsten ännu en gång.

DS.